Jakob Henriques heter han och gjorde sin första entré på scenen med "Granada", ett stycke av Isaac Albéniz vars melodier ömsom porlade, ömsom forsade ut i publiken.
Det var till en spansk afton, eller rättare eftermiddag, som orkesterns dirigent Camilla Arvidsson på lördagen hälsade välkommen. Programmet och dess löfte om klassiska, latinska toner hade fyllt Tallåsaulan till minst två tredjedelar. Applåderna mellan konsertens nummer var lika kraftfulla som en mustig Rioja.
Men det var med en rysk, inte spansk, kompositör symfoniorkestern inledde: Nikolaj Rimskij-Korsakov, som lär ha använt Pjotr Tjajkovskij som bollplank vid sin tonsättning.
– Det här var en riktig pärla, tyckte Tjajkovskij, sa Arvidsson varpå orkestern gav sig i kast med "Capriccio Espagnol". Den hade i sanning allt: hetta och tempo, smäktande avsnitt, stråk av melankoli och ödesmättade – av stråkinstrumenten nästan hotfullt framförda – partier.
Mellan Henriques första solonummer och hans tolkning av Albéniz "Asturias" framförde symfonikerna en tango av samma spanska tonsättare. Den var förvånansvärt sedesam och återhållsam, nästan valslik i sin lunk.
Första akten avslutades som den inletts, med extra allt i form av ett pärlband stycken ur fransmannen George Bizets "Carmen".
Ett par takter in i andra aktens inledning smattrade kastanjetter för första gången. Så var också Manuel de Falla (1876–1946) inte bara en skapare av svulstigt passionerade verk, utan också starkt influerad av andalusisk folkmusik.
Jakob Henriques och symfoniorkestern avslutade sedan tillsammans med den del av programmet som många i publiken sannolikt såg fram emot med särskilt stor spänning: Joaquin Rodrigos "Concierto de Aranjuez". Denna konsert för gitarr och orkester räknas allmänt som ett av gitarrepertoarens främsta soloverk. Rodrigo skrev den under Andra världskriget.
– Länge trodde man att han skrev den gråtande andrasatsen för att han var ledsen över kriget. Men det visade sig vara en personlig tragedi, sa Henriques och fattade med kärleksfull hand tag om sin gitarrhals.
Huruvida han och orkestern framförde Rodrigos känslosamma verk för torra eller våta publikögon avslöjade den nedsläckta konsertlokalen inte. Men den andäktiga tystnaden rös och de avslutande applåderna var rungande.