Vokalgruppen Irmelin
Åkerö Kulturfestival
Förra (och första) gången jag hörde vokalgruppen Irmelin var 2007. Då, som nu, på Åkerö kulturfestival. De ingick i ett program som var rubricerat Om statarna. Huvudattraktionen var föreläsaren Robert Jansson som insiktsfullt levandegjorde statarfamiljens vardag. Men det som gjorde störst intryck på mig, 2007, var de tre vokalissorna i Irmelin. Det var som om de tog åhörarna rakt in i historien och kompletterade föreläsningens tidsanda. Tydligen var det inte bara jag som tog starkt intryck av Irmelin. Åkerö kulturfestivals programgrupp måste också blivit imponerade av deras genuina musikalitet och följdriktigt blev därför Irmelin i år inbjudna till ett återbesök på Åkerö.
Det som 2007 kom som en mycket trevlig överraskning skulle visa sig svårt att leva upp till. För två år sedan var det just blandningen mellan föreläsning och a capellasång som kompletterade varandra till ett så helgjutet program. Nu kändes det som om någonting fattades. Och det kan mycket väl bero på att överraskningseffekten saknades. Irmelin är suveränt bra. Det är inte tu tal om det.
De tre sångerskorna gjorde effektfull entré med en klingande vallvisa som tog dem upp på scenen i Stensalen. Karin Ericsson Back, Malin Foxdal och Maria Misgeld har slipats tillsammans till en fullödig enhet, vilket gör det svårt att urskilja vem som sjunger vad i trion. Alla tre har skolade röster som de behärskar med elasticitet och kontroll. Malin Foxdal med en vacker altklang som jag tycker hon kunde utnyttja mer. Det är i arrangemang med lägre tonarter som deras särart kommer till sin fulla rätt. Men just när man tror att man har räknat ut hur de gör sina upplägg – jaha; de utgår från olika röstläge och sedan är det bara till att åka – så visar det sig att ingen har en given plats registermässigt. De blandar och ger och det är naturligtvis väldigt bra.
Det är i det spontana och improviserade som Irmelin har sin allra största styrka. De säger själva att deras arr tillkommer intuitivt. Även om de är skolade musiker så är det inte i de strikt utskrivna trestämmiga arrangemangen som de hämtar sin kraft. I stället känns sångglädjen stark och levande i stundens uppkomst av musiken. Som om den faktiskt kom till alldeles i nuet. Därmed inte sagt att allt är improviserat och skapat som av en lycklig slump. Många timmar har lagts på att finslipa och samsjunga. Ofta kompar två av sångerskorna den tredje och då är det inte läge för att hitta på egna stämmor mitt i musiken. Deras genre är distinkt nordisk, med inslag av kulning i det folkvisenära. Vallvisor och lockrop blandas in som en naturlig del i allt material de tar sig an. Stundtals tycker jag att det blir lite väl irmeliniserat.
På samma sätt som Irmelin hittat sin nisch har även Åkerö kulturfestival hittat sin. Trevliga föreläsningar och högklassig kammarmusik i bedövande vacker sommarsörmländsk miljö.