Det är inte lätt att fylla Tallåsaulan i Katrineholm. Varken med publik eller upplevelser från scenen. Aulan är stor och publikunderlaget litet. Alltså måste det till något extra för att lyckas. Exakt varför just Anders Ekborg, som jag fram till i lördags uppfattade som en ganska anonym artist, lyckades ge de drygt 500 personer som löst biljett till hans föreställning En stilla jul i Katrineholm en minnesvärd kväll, är svårt att sätta fingret på.
Kanske är det för att Anders Ekborg har den där svårdefinierade kvaliteten att han får människor som går på hans konserter och lyssnar på hans skivor att känna sig lite finare. Som lite mer seriösa än de som låter George Michael sjunga in julen med Last Christmas. Eller är det helt enkelt Björn och Benny-effekten? Den som upphöjt svenska stjärnor som Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Peter Jöback, Kalle Moraeus och just Anders Ekborg till en högre nivå. Var och en redan duktiga artister, som fick extra strålglans tack vare samarbetet med låtskrivar- och musikalfantomerna som en gång utgjorde de båda B:na i Abba.
Det var en mycket positiv överraskning att se en fullsatt aula, eftersom jag inte riktigt förstått hur populär Anders Ekborg är. Han är ju inte någon flitig gäst i olika pratprogram i tv och figurerar sällan på kvällstidningarnas löpsedlar. Mediebilden av Anders Ekborg är att han är en hyvens kille, en familjefar som stretar på som sångare och skådespelare i gränslandet mellan populär- och finkulturen. Som en Tommy Körberg light, inte lika karismatisk, skandalomsusad eller framstående sångare, men oändligt mycket mysigare, mindre pompös och med en mer än tillräckligt bra tenor att kunna axla de stora sångerna.
Föreställningen i Katrineholm inleddes i ett kompakt mörker. Publiken kunde ana att något rörde sig där framme på scenen. Sedan tändes en tändsticka.
Anders Ekborgs gestalt framträdde allt tydligare i de små ljuslågornas sken vartefter han tände stearinljusen i en stor, femarmad kandelaber medan han sjöng Nu tändas tusen juleljus.
Under de följande nästan två timmarna bjöd han sedan publiken på ett ganska avskalat program, där klassiska julsånger varvades med låtar från Anders Ekborgs egen repertoar och tolkningar av några av hans personliga favoriter. Särskilt intryck gjorde han med Simon and Garfunkels Like a bridge over troubled water och med sina läsningar av dels ett stycke ur Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud och dels Viktor Rydbergs Tomten. Ett annat fint inslag var när han berättade om sin egen relation till tomten som barn. Personligt och humoristiskt.
Ska man rikta någon kritik mot föreställningen fanns bristerna i mellansnacket. Anders Ekborg återger anekdoter ur andra människors liv. Jag hade hellre fått höra mer från Anders Ekborgs eget. Hans långa karriär som skådespelare och sångare måste innehålla fler intressanta berättelser som han kan bjuda publiken på.
Annars var det som sagt mycket bra. Scenen var snyggt dekorerad med vita och röda ljuspunkter mot en svart fond. De båda musikerna som Anders Ekborg hade med sig var enastående. Särskilt gitarristen Bengt Magnusson fick publiken att njuta.
Anders Ekborg gjorde faktiskt allt rätt, så rätt att det hela hade kunnat tippa över och bli tråkigt och tillrättalagt. Detta vägdes emellertid upp av två saker. Anders Ekborgs totalt smaklösa röda, glittriga väst som påminde oss om julens mer kitschiga och kommersiella del, och en ofrivillig omkastning i programmet som fick Anders Ekborg att med glimten i ögat påminna sin gitarrist om att de faktiskt sysslade med levande musik och att man då kan göra ändringar.