Året är 1980. Det är skolavslutningsdisko, och jag står utanför Amazon i Flen, klädd i konstiga kläder med fransar och pärlor inspirerade av Vargtass i "Familjen Macahan" eller kanske Stevie Wonders frisyr. Då möter jag Tommy, min supercoola vän som introducerat mig till så mycket bra musik under högstadietiden. Jag skäms över min mesiga outfit och för att jag vill gå in och dansa med mina klasskompisar i stället för att stå därute och röka och snacka. De spelar "Flickorna på TV2", och jag måste jag erkänna jag gillar låten - trots att alla diskotöntar också gör det.
Jag tror att nästan alla som har växt upp i Sverige i modern tid har lika tydliga minnesbilder av en sommarkväll där någon av Gyllene Tiders låtar utgör kompet. Själv har jag många. Lyckliga och bitterljuva, roliga och knäppa - som när Göran Fritzons ikoniska orgelriff i "Ljudet av ett annat hjärta" ledde till att jag fick min första egna bil.
I 40 år har Gyllene Tider levererat popmusik laddad med smarta referenser till klassiska pop- och rocklåtar, texter och melodier som balanserar på rätt sida om det larvigt enkla och banala och som med den karismatiske och sympatiske Per Gessle som sångare fortsätter att nästla in sig blodomloppet hos nya generationer.
Efter en makalös framgång i början av 1980-talet och tre återföreningar ska Gyllene Tider nu göra ett sista album och sommarturné. Om bara ösregnet håller sig borta går det nästan redan nu att utlova 100-procentig garanti för feelgood-nostalgiparty de luxe där turnén drar fram.
Jag har sett konserter under alla deras återtåg, och Gyllene Tider har verkligen mognat med stil. Sist jag såg dem live var 2013 i Sundbyholms slottspark - ett gungande party där publiken hade jättekul och bandet var taggat och tajtare än någonsin. Så när nyheten om att Gyllene Tider kommer tillbaka till Sundbyholm i sommar blev jag mest glad men också lite vemodig över att det nu är "Sommartider hejdå".