Så var det dags för en ny omgång av amningsdebatten.
Vett- och etikettkvinnan Magdalena Ribbing sa något om att det inte passar sig att amma var som helst, och omedelbart började det twitterstorma och bloggstorma och det vete tusan om det inte var en mindre storm i självaste naturen i samma veva.
Så svårt det måste vara för en ny förälder i dag. Ännu svårare än när min bebis, som nu är längre än sin pappa, kom till världen.
Då fanns ännu inte så många föräldrafora på nätet, och inget Facebook eller Twitter där vädret slår om snabbare än en grisblink från stiltje till orkan. Det måste vara svårt att bilda sig en egen uppfattning om föräldraskap när så många synpunkter ramlar ner i ens knä i soffan under den välsignade stund då den nyfödda har slumrat till.
Och ändå är det så lätt mitt i allt det svåra. Ta amningen, till exempel. Varför orsakar den debatt över huvud taget? Hur ofta slänger mammor fram tuttarna framför nyllet på okända människor på kvartersfiket? Nä, just det. Sånt händer inte.
Mammor som behöver ge sina barn mat gör det diskret, lite vid sidan av för att få vara i fred. Folk som vill känna sig störda av det måste gå riktigt nära och stirra. Alltså behövs ingen debatt i frågan. Den sköter sig alldeles själv.
Det är likadant med själva amningen. Varför blossar diskussionen om för och emot upp med jämna mellanrum?
För den som kan amma, och tycker att det fungerar bra, är det ofta självklart att fortsätta så länge det känns okej. För den som av olika skäl inte kan eller vill, går det alldeles utmärkt att använda ersättning till en bebis. Det handlar om att vara praktisk och flexibel. Inte hur bra eller dålig man är som förälder.
Förlossningen tycks också vara ett hett diskussionsämne. Den som föder utan smärtlindring ska helst inte nämna det, för då framstår den som har bett om allt knark i världen som den sämre föräldern. Vilket förstås är fel. Det blir som det blir, och för det mesta blir det bra hur man än gör.
Jag har två teorier om allt tjafsande kring dessa frågor.
Nummer ett: barnen är det allra bästa vi har i livet. Vi vill göra rätt och vi vill få bekräftat att vi gör rätt. Nummer två: man blir lite insnöad som nybliven förälder, oavsett om man är mamma eller pappa. Man har gröt i huvudet och betong i fötterna på grund av sömnbristen och nyordningen i livet. Då är det lätt att hamna i ganska meningslösa diskussioner.
Men hav tröst, du som vill finna din egen väg genom blöjträsket. Efter några föräldraår blir det lättare att skilja agnarna från vetet och hitta vettiga förebilder att lyssna på. Du själv, till exempel.