Det börjar med 20 minuters upptrasslande av julgransbelysning. Små, små glittrande ljus ska det vara. Skulle det vara i alla fall. Jag lobbar stenhårt för de gammeldags juleljusen i granen, ni vet de där som man klämmer fast på grenarna, men sambon får något ledsamt i blicken varje gång jag säger det. Så vi fortsätter att trassla. Slinga efter slinga.
Sedan är jag snabb ner i källaren och bär upp de kartonger med julgranspynt som jag gillar. Det vill säga de som innehåller förpackningarna med kulor i färger som matchar varandra. Ni vet, så där snyggt som i inredningstidningarna. Gärna i ljust gröna nyanser.
Kort stund senare står andra familjemedlemmar i vardagsrummet med helt andra kartonger, sådana som innehåller knallröda kottar, svenska flaggan-girlanger från 80-talet och tomtar i snören.
Sedan kommer det värsta av allt fram - glittret. Som grädde på moset. Som pricken över i. You name it.
Det är då jag drar mig tillbaka. Upp i ett soffhörn. Och tröstäter ur en ask med sockriga gröna kulor.