Jag vet inte hur många gånger jag såg filmen "Dirty dancing" i slutet av 1980-talet. Men jag gissar på ett hundratal gånger. Min syster och granntjejen hade som favoritsysselsättning att se filmen – om och om igen och även jag tittade på den tillsammans med tjejerna emellanåt. Jag minns att grannflickans hjärta bankade extra mycket för Patrick Swayze i rollen som Johnny Castle och det var säkert därför som vhs-kassetten nöttes gång efter gång över videobandspelarens bildhuvud. Fram till i tisdags hade "Dirty dancing" fallit helt i glömska för min egen del. Men på Chinateatern upplevde jag nostalgin och förflyttades bakåt i tiden. Det blev en riktig fullträff.
Plötsligt var jag där igen när familjen Houseman åker på semester till pensionatet Kellermans i Catskillsbergen i New York sommaren 1963. Den välbärgade läkarfamiljen bestående av mamma Marjorie Houseman, spelad av Marie Richardson, pappa Dr Jake Houseman, spelad av Per Graffman, storasyster Lisa Houseman, spelad av Jenny Lampa, och huvudpersonen Frances Baby Houseman, spelad av Emilia Ödling Runsteen, fyller sina dagar på Kellermans pensionat. De ägnar sig åt olika aktiviteter såsdom dans, charader, hela havet stormar och golf. Baby tycker till en början att vistelsen på pensionatet är ganska trist och syskongnabbet och konflikterna med storasystern Lisa är många.
En dag får hon höra musik från ett dansställe i närheten och smyger sig dit. Här dansas det till heta och sexiga rytmer. Där gör hon mötet med dansaren och dansläraren Johnny Castle, spelad av Pascal Jansson, som arbetar på Kellermans. Där inleds kärlekshistorien mellan Baby och Johnny och de blir ett danspar i största hemlighet till en början.
Naturligtvis finns en hel del hinder i kärleksrelationen mellan Johnny och Baby, bland annat hennes föräldrar som till slut förbjuder dem att träffas. Johnny blir också falskt anklagad för stöld från pensionatets gäster och får sparken. Hur det slutar minns de flesta som sett "Dirty dancing" på film. På Kellermans avslutningsbal dyker Johnny upp och yttrar de klassiska orden "Nobody puts Baby in a corner" (på engelska! i den övrigt svensktalande musikalen) och därefter blir det het dans som avslutas med "dödslyftet" till låten "(I've Had) The Time of My Life".
"Dirty dancing" är en fantastisk välgjord svensk musikal med högt underhållningsvärde. Den lämnar ingen oberörd och har potential att bli en långkörare. Sången har lämnats orörd på originalspråket engelska medan dialogen är på svenska. Det är genialiskt. En svensk översättning av sångtexten hade förstört hela känslan och jag har hört alldeles för många dåliga svenska översättningar i svenska musikaler. Ett extra plus för den fantastiskt spännande och moderna scenografin. Någon liknande har jag hittills aldrig sett och man sitter stundtals och bara detaljstuderar bakgrundssceneriet. Rollistan består av både kända och okända skådespelare och alla visar härliga prov på både sång och dans. Vem visste att Marie Richardson, Per Graffman och Björn Granath faktiskt kunde sjunga och det riktigt bra? Huvudpersonen Baby, i Emilia Ödling Runsteens tolkning, förtjänar ett extra omnämnande. Att spela en dansare som utvecklas under föreställningen gång från amatör utan taktkänsla till proffsdansare måste vara svårt.
Precis som i slutet av 1980-talet, när den nötta vhs-tejpen med filmen "Dirty dancing" spelades om och om igen, får jag samma känsla efteråt – jag ser den gärna igen!