”Så pratar du med ditt barn om det som hänt.”
Den rubriken verkar dyka upp allt oftare. Efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm kändes samtalet än mer angeläget. Vi har nog alla rört oss på den gatan. Plötsligt kommer terrorn nära. När en har en egen 11-åring och någon annans 11-åring finns bland offren, då kommer allt ännu närmare. Outhärdligt nära.
Men hur pratar vi med våra barn? De som är lite större söker blixtsnabbt informationen på egen hand, i bästa fall hos trovärdiga källor. Som förälder kan jag finnas till hands för att möta fler frågor och funderingar, men jag kan inte trösta och säga ”det händer inte här”. För det gör det ju nu.
Dock är det min förbannade plikt att hela tiden nöta in detta i barnen: de allra, allra flesta människor vill gott. Oavsett varifrån de kommer. Det är inte en religion som kör en lastbil in i en folkmassa.
Hur pratar nättrollen och rasisterna med sina barn? Jag befarar att nya generationer troll uppfostras nu. Men den värme och kärlek som har strömmat från svenska folket den senaste veckan borde så ett frö av tvivel även hos den mest förhärdade hatare: kanske finns en annan väg att gå.