Catarina Nitz skriver bland annat att bokens redaktörer visserligen har ansträngt sig för att skapa balans, i och med avsnitt om bland annat Pink Champagne och Karin Wistrand. Men bara en kvinna har intervjuats om det lokala musiklivet, trots att så många spelade i olika band, skrev eget material och hade spelningar, skriver Nitz:
"Det här är boken som bokstavligen berättar om min ungdom. Om vännerna, musiken och vad vi gjorde på fritiden. Eller inte. Boken berättar killarnas historia", skriver Catarina Nitz som också saknar kvinnor bland de musiker som spelar på releasefesten på fredag.
Mats Fredriksson, som tillsammans med Lasse Johansson har jobbat med boken, kommenterar Catarina Nitz kritik:
– Hon saknade delar av sin berättelse men de delarna kunde vi inte skriva eftersom bilderna inte fanns. Vi kunde bara jobba med de bilder som fanns, det är Lasses bilder som är boken. Texterna kommenterar bara bilderna. Det är förklaringen till innehållet också. Vi kan inte skicka Lasse 35 år bakåt i tiden för att ta nya bilder, säger Mats Fredriksson.
Lasse Johansson är inte säker på att han förstår Catarina Nitz kritik om att boken inte skildrar tjejernas Rockholm.
– Det var ju så det var. Men jag vet inte om jag tycker det är så få tjejer heller. Jag tycker det var lite konstigt skrivet av Nitz, det är som att det handlade om att hon och hennes tolv kompisar inte var med. Men de började ju spela mycket senare, de höll inte på under de här åren som boken handlar om, säger Lasse Johansson och fortsätter:
– Sedan är ju det här ingen bok om kulturföreningen Dud, så jag förstår inte vad hon menar. I en sådan här bok ska man recensera bilderna, tycker jag. Så det var ett konstigt inlägg.
Catarina Nitz konstaterar att de uttrycker en omedvetenhet i genusfrågor och fortsätter att osynliggöra kvinnor.
– Jag satte rubriken att "jag känner inte igen mig själv" men det handlar inte om mig personligen, det handlar om alla tjejer i min generation som inte känner igen sig själva. Jag satte rubriken för att den skulle vara provokativ och få många att läsa. Och det fungerade uppenbarligen.
Samtidigt är hon glad över debatten och menar att den är viktig.
– Den här boken är en del av en folkrörelse i Sverige med författarna som är aktiva på sociala medier.
Catarina Nitz ser dem som den nya hembygdsrörelsen.
– Det är de här som skriver de lokala historierna och här fortsätter man att trampa på i samma gamla patriarkala spår som man gjorde när historien utspelade sig. Medan professionella historiker på senare år har satt sig ner för att försöka skriva en historia där alla människor är inkluderade, även de som inte självklart syns i källorna. Då får vi anstänga oss och ta reda på hur det var. Och det har inte de här gjort.
Catarina Nitz säger att det fanns massor av kvinnor med i föreningen på den här tiden, som gjorde saker som kanske inte syntes.
– De sålde biljetter, fixade affischerna, skrev tidning och stod även på scenen.