Julfirandet hade raskt övergått i nyårsfirande och slut var festen och granen åkte ut. Vinden tjöt runt knutarna och klädlager på klädlager skylde det skal som inom kort skulle exponeras i varmare länder.
Jäktande hastade jag mellan uppdrag och hem och det utan minsta tanke på hur vare sig bikini eller tunnare kläder skulle se ut på det skal som ständigt gör sig påmint.
Mörkret och kylan fick mig att skjuta bort tankar om att toppa formen. Krigsrubrikerna, om snabba sätt för att få en läcker bikinikropp hade heller inte börjat florera. Än fanns det tid, tänkte jag eller snarare hoppades.
Demonstrativt slog jag även dövörat till om de undergörande Gi-, Atkins- och andra fettnyttiga metoder som arbetskamrater förmedlade vid luncherna. Något jag inte borde ha gjort.
För allt för snabbt gick tiden till avresa och det som jag skjutit upp så länge var ett faktum, att prova baddräkt. Det som jag så länge försökt dölja visade sig nu i hela sin grymhet. Muskler som förr var hårda av träning hade nu förvandlats till något som mera kan liknas vid fritt fall.
Hur hade detta gått till?
Blundande viskade jag spegel, spegel på väggen där säg att bilden av den vita och feta kärringen inte är jag. Det var en önskan som naturligtvis inte slog in. Det tappra försöket att få bikinitrosorna, modell mini, så långt upp mot halsen som möjligt var lika dömt att misslyckas.
I min förtvivlan skrek jag, att jag hellre klädde mig i dykardräkt eller sopsäck än något av de klädesplagg som inte kunde dölja detta böljande inferno.
Utan att flytta blicken från tv-n påpekade den äkta hälften krasst, ta sopsäcken. Den tar mindre plats i resväskan. Han ansåg därmed att saken var avgjord.
När vi första morgonen gjorde entré på stranden för att ta en morgonpromenad gjordes upptäckten, att det var fler som inte toppat formen.
Det bästa av allt, ingen tycktes bry sig om vare sig valkar eller gungande frisläppt barm. Gubbar med ölmagar gick ogenerad bredvid kvinns i alla dess former.
De trådsmala modellerna lyste här med sin frånvaro.
Med befrielse tog jag klivet ur min säck och dag för dag vek jag bikinin allt längre ner. Det skal jag så ihärdigt försökt dölja lät jag nu solens strålar och det korallgröna vattnet smeka.
Varför sörja över svunnen kropp, när livet lekte och solens värme fick glädjen att sprudla. Allt för snabbt kommer vardagen och med den en krass verklighet där barnbarnen, såväl som far- och mormödrar måste klä sig i leggings och ryschiga Madickenöverhäng. Allt för att inte falla ur en idiotisk modemall.
ELISABET ANDERSSON