Få saker är mer irriterande än att tappa bort något. Och få känslor är mer tillfredsställande, än att återfinna det borttappade.
Jag har tidigare skrivit om dotterns borttappade gosedjur. Vi åkte stan runt och letade på bensinstationer och ringde runt till alla vi besökt, i jakten på den luggslitna kossan. Hela familjen var i upplösningstillstånd, när djuret till slut återfanns. Bakom dörren till dotterns rum. "Just ja, jag gömde den där för att busa", kom plötsligt storebror på...
För ett antal år sedan följde jag med sambon som skulle åka ett Vasalopp. För att fördriva tiden tog jag en lång promenad runt Moras omgivningar. Jätteskönt. Tills jag kom tillbaka till bilen och upptäckte att bilnycklarna var borta. Antagligen utramlade ur min öppna jackficka någon gång under dagen.
Innan jag drabbades av panik, uppsökte jag med naiva förhoppningar Vasaloppets lilla tält för upphittat gods. Frågade efter en borttappad bilnyckel.
Tror ni att den fanns där?
Det gjorde den.
Men det behöver inte vara så betydelsefulla saker som tappas bort och återfinns. Nyligen skulle jag ta cykeln hem från tågstationen, när jag insåg att den lilla gummiremmen som håller fast cykellyset på styret var borta. Jag fick hålla lyset i handen under hemfärden, och försökte sedan fixa dit en vanlig gummisnodd som substitut. Det gick halvbra, men jag tog mig till stationen morgonen efter i alla fall.
Och på väg nedför trapporna till tunneln, vad ser jag? Jo en liten svart snodd som legat där alldeles ensam och väntat på mig sedan dagen innan.