Julledigheten tillbringade jag bland annat på vinden. Där försvann gamla kläder, spel som ingen spelar längre, gamla påskägg, spelkonsoler som ersatts av nya…
Där försvann också en rejäl bunt med Pokémonkort.
Ett par dagar senare fick jag höra talas om mannen som har världen mest exklusiva Pokémonkort, ett kort som visat sig vara värt en halv miljon kronor
Jag sneglade ut på svärfars släpkärra. Den var överfull. Jag menar verkligen överfull.
Tanken på att jag (eller rättare sagt sönerna) skulle kunna sitta på en förmögenhet kändes dock frustrerande. Jag försökte att släppa tanken men det gick sådär.
Ett par dagar senare stod vi på rampen på tippen och sorterade innehållet i påsarna. Då, där nere på botten i en påse, dök bunten upp. Snabbt som attan plockade jag upp den och la den i jackfickan utan att säga ett ord till sambon. Och där har den legat sedan dess.
Så nu går jag runt med fickorna fulla med Pokémonkort och alla drömmar i behåll.
Det är gott nog, så här i början av det nya året.