Det homogena Sverige är en myt

När Carl Michael Bellman sjunger om sjuttonhundratalets Stockholm, där det skålas gutår och rumlas på krogar tills solen går upp, är det något vi betraktar som det svenskaste som finns. Men man behöver inte lyssna länge för att höra det är en internationell miljö han beskriver. Skeppsbron, som då var centrum i Sveriges ekonomiska liv, surrade av repliker på tyska, franska, danska och svenska.

Det homogena Sverige är inget annat en myt. Vi är, och har alltid varit, en nation bestående av människor som kommit vandrande från främst sydligare breddgrader. Invandrarnas betydelse för Sverige och svensk ekonomi är som Anders Johnson visar underskattat.

Hämtat kompetens

Ända sedan Olof Skötkonungs 1000-tal har det varit från utlandet svenskarna hämtat kompetens, kapital och kreativitet. När mynt skulle slås i Sveriges första stad Sigtuna kom britter hit för att visa hur det hela skulle gå till. När Gustav Vasa ville utveckla bergsbruket försökte han locka hit det vi idag kallar för tyskar. Karl XII:s stormaktsarméer krävde en ansenlig mängd utländska officerare. Och fransmannen Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, satsade kapital i Norbottens bergsbruk.

Svårt att locka

Många gånger har det varit svårt att locka människor till det kalla och fattiga Svedala. Istället har man vid flera tillfällen tvingats införa ett emigrationsförbud, som 1620 och 1718. Främst är det i goda tider man velat gynna invandring. Stormaktstiden är för övrigt den mest kosmopolitiska epoken i svensk historia före 1945.

Internationella miljöer har också ofta blomstrat ekonomiskt, kulturellt och vetenskapligt på grund av mötena mellan olika kulturer. Sen kan vi se på antikens Athen, 1400-talets Florens, 1800-talets London eller vår tids New York.

Louis De Geer

Johnsons går igenom invandringen från 1000-talet ända fram till i dag och hittar många namn på människor som bidragit till Sveriges framgång. En av de viktigaste är Louis De Geer som var Sveriges första riktigt stora invandrarentreprenör och bland annat gjorde Norrköping till en av landets viktigaste industristäder.

Inte desto mindre har det i alla tider funnits motstånd mot invandring. Titelns ”garpar” är ett nidnamn som uppkom under 1600-talet och syftade på tyskar, ”gipskatter” syftade på förra sekelskiftets italienare. Annars var det främst kyrkan som efter reformationen ville motverka invandring av människor som inte delade den protestantiska tron.

Ökad rörlighet

Det som saknas i Johnsons skildring är inte fler namn och korta biografier, utan analys. Författaren nöjer sig med korta textpartier där vi får sammanhang. Trots den goda intentionen finns något problematiskt i att enbart fokusera vad invandring betytt för Sverige ekonomiskt och för nya idéer. Dagens invandring är inte i första hand en arbetskraftsinvandring som tillför efterfrågade resurser, snarare handlar invandrarpolitiken om solidaritet och ett förhållningssätt till en global miljö med ökad rörlighet. Att föra diskussionen utifrån nyttoaspekter riskerar därför att leda vilse. Det här betyder dock inte att det skulle vara fel att påminna om att invandring oftare är en tillgång än ett problem. Den som tittar bakåt i historien kan se att nya möten, och korsbefruktande av idéer, leder till ett mer livskraftigt samhälle.