Men nu, mitt uppe i oxveckornas gråmelerade bedrövelse, trampar optimismen vatten. På grund av det allmänna världsläget, givetvis. Men också till följd av mer vardagsnära bekymmer, som den felande länken i hemmets lugna vrå.
Den står där i källaren, lika sotig, illaluktande och ur funktion som den var före tolvslaget: värmepannan.
Långsamt men målmedvetet håller den på att mala ner oss som egna hem-ägare och driva oss mot vansinne och ruin. För medan elmätaren tickar på och skytteltrafiken av hantverksfolk fortgår, samlas räkningarna på hög. Det är i sådana situationer ens tumme borde sitta så placerad i handen att man kunde vara sin egen panntekniker.
Men kanske vänder det. Ett par av familjens yngre medlemmar står i begrepp att söka sig till högre studier. De har ingen aning om vad de vill bli. Jag har några förslag. Panntekniker. Elektriker. Skorstensfejare. Snickare. Rörmokare. Murare. Takläggare. Plåtslagare. Ventilationstekniker ...