I vad jag ser som min nÀrmaste bekantskapskrets i Katrineholm finns det nu fyra nya mÀnniskor - Betty, Knut, Amanda och Max. Den sistnÀmnda har jag inte trÀffat Àn och jag stÀller mig frÄgan vad det sÀger om mig?
I min livssituation, med de drömmar och mÄl jag satt upp, har jag intalat mig sjÀlv att det inte finns plats för ett barn. Det vore ansvarslöst, du skulle tröttna, du skulle bli en av de dÀr papporna som inte Àr dÀr! skriker rÀdslan inom mig och fÄr mig snabbt att glömma och fokusera pÄ annat.
Men sen kommer de hÀr unika tillfÀllena dÄ jag besöker mina vÀnner sedan lÀnge och trÀffar dessa nya liv med sina egna smÄ egenheter. Alla med förmÄgan att fÄ sina fÀder till skratt, alla med förmÄgan att driva dem till vansinnets grÀns och jag ser och kÀnner livet. Livet som kommer forma dessa smÄ mÀnniskor genom deras nyfikenhet och de svar de nu börjar söka. NÀr jag ser in i deras ögon tÀnker jag: fortsÀtt framÄt med glÀdje i era hjÀrtan och bli den ni vill vara. Era liv har just börjat men mycket Àr försent för mig.