Birgitta är född i Sundsvall och bodde där till dess hon skulle börja tredje klass. Sedan flyttade hon med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa till Södertälje och så småningom Stockholm.
— Jag gick i skola i åtta år och har gått i åtta olika skolor, berättar hon.
Med så många skolbyten hade hon inte så många vänner.
— Men i sjätteklass i Stockholm träffade jag en flicka som jag fortfarande är vän med. Hon känns som min syster, förutom det att vi aldrig varit osams som syskon brukar bli. Nu bor hon i Vingåker.
På våren innan Birgitta fyllde 21 år och blev myndig bestämde sig hennes mamma och styvfar för att flytta till Gran Canaria där familjen tog hand om Nasapersonalen i Maspalomas och serverade frukost och middag dygnet runt.
— En del av Nasapersonalen jobbade natt och då blev deras måltider förskjutna. Jag var med i kontrollrummet en gång när de talade med astronauterna som passerade högt uppe i rymden.
Under de fem år hon bodde på Gran Canaria träffade hon en man där och fick en son. Till sist flyttade hon hem till Sverige igen och tog sonen med sig.
— Det var skönt att komma hem igen.
Så småningom flyttade hon till Norrköping. 1971 träffade hon blivande maken Alf "Affe" Larsson och flyttade med honom till Katrineholm, där han arbetade på Elektrotjänst och hon i Arlaköket. Tillsammans fick de en dotter.
— 1977 skulle vi, hela familjen, åka till Sundsvall för att hälsa på mina släktingar. Vi hade en Saab 95 och hade tagit bort baksätet för att bädda för barnen. På vägen frontalkrockade vi. Jag skadade båda benen, bäckenet och huvudet. Affe och barnen klarade sig lite bättre som tur var. Jag låg på sjukhus i flera månader. Läkaren sa att jag aldrig mer skulle kunna gå. Men det visste inte jag. Jag ville tillbaka till jobbet. Väl där blev det så småningom för tungt för mig. I stället fick jag ta hand om de anställdas kläder och fick eget rum och symaskin. Senare blev jag sjukpensionär.
När Birgitta var barn lärde hon sig att rida. En vän i Katrineholm övertalade henne att köpa stoet Bonanza, en skäck som många barn lärt sig ridningens grunder på.
— Jag drev ridverksamhet vid Fyrö under flera år och tävlade själv i westernridning. En dag ska jag rida igen. Det har jag bestämt, säger Birgitta som sedan 1977 genomgått fem höftledsoperationer och även amputerat ena foten.
Den dagen väntar även Bonanzas föl det 20-åriga stoet Carry me på.
Mer om Birgitta Larsson
Hos Birgitta blir djuren gamla. Av de två papillontikarna är en "en helt omöjlig apekatt" och 19 år och stoet Bonanza blev 26. Birgitta har dessutom haft vita schäfrar och flera katter.