Musik
Svante Thuresson
Viktoria Tolstoy
Claes Crona, piano
Mattias Svensson, bas
Rasmus Kihlberg, trummor
Ekbackskyrkan var fylld till bristningsgränsen med förväntansfull publik i lördags eftermiddag när Svante Thuresson och Victoria Tolstoy stod på programmet. Det kan liksom inte bli fel. Lägg därtill en spelsugen Claes Crona Trio, så har man receptet på en helkväll med jazz i toppklass.
Och visst var det fantastiskt bra. Ett pärlband av jazzstandards levererade med osviklig känsla för timing och tonsäkerhet.
När Claes Crona gästade Ekbackskyrkan förra gången hade han Martin Sjöstedt och Johan Ramsay i kompet. Det var bra, men frågan är om inte den här konstellationen, med Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg, är snäppet bättre. Ett elastiskt gung som liksom lever ett eget liv.
Att Svante Thuressons legendstatus är välförtjänt och grundmurad är allom välbekant. Men att han håller så otroligt hög klass som han gör kommer ändå som en överraskning. Det finns inte ett ögonblick av tvekan i hans sång; inte en ton – hur blå den än kan vara – som inte är under full kontroll. Och kadensen blir upplöst i en luftig sext eller nona.
I duetterna med Viktoria Tolstoy tar han ofta rollen som kompsångare och lägger fräcka harmonier under, och ibland, över hennes sång. En röstekvilibrist, minst sagt.
Viktoria Tolstoy är just så jazzig som man vill att hon ska vara. En diktion som gör varje stavelse till den viktigaste tonen i låten. Och ändå känns det som om allt är så enkelt.
Små tjusiga glidningar som färgar och ger skjuts åt musiken. En ton som är lika mjuk över hela registret. Från bröstklang till huvudklang utan någon märkbar skarv. Efter en liten flört i popgenren är hon numera stadigt förankrad i jazzbagen.
Och så var det då Claes Crona Trio. Kapellmästaren själv visade prov på innovativt solospel med breda ackord blandade med lekfulla melodislingor. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han har den status han har. Basisten, Mattias Svensson, spelar med själfull inlevelse och blir i kompet en förlängning av Claes Cronas vänsterhand. Rasmus Kihlbergs trumspel är på något konstigt sätt både drivande och återhållet. När de tre musikerna ligger i fonden och kompar blir de en egen liten farkost som guppar fram i symbiotisk harmoni med solisterna. Jodå: musik är fantastiskt.
Det var många lokala musikprofiler i publiken som trivdes och njöt. Jag instämmer helt med Ulf Ljunggren som sa:
"Det blir inte mycket bättre än så här."