"Det är som ett zoo"

Det är som att hjärnan måste få det fastställt, inte bara en, men gärna två gånger, att det faktiskt är ett djur och inget annat där, innan jag kan slappna av och fokusera på vägen helt igen.

Tio minuter senare bromsar jag in kraftigt för att ett djur av det mindre slaget springer över vägen där framme i mörkret och bara lämnar en mörk skugga bakom sig.

Ögonen fladdrar till igen och för tusende gången förbannar jag vägen mellan Katrineholm och Eskilstuna som känns så ohemult jobbig att köra. Som en kollega sa en gång: "det är som ett zoo".

Det är med hjärtat i halsgropen jag åker den här sträckan nästan dagligen och lika vacker som den stundvis kan vara i dagsljus, speciellt vid Hjälmaresund, lika nervbrytande jobbig kan den vara för en ängslig chaufför kvällstid i mörkret.

Å andra sidan ska det till att erkännas att jag nog kan utgöra en fara på vägen själv. Så fort vintertiden kommer och helljusen behöver användas så laddar jag upp med strategier för att komma ihåg att stänga av helljusen vid möte. Lyckas däremot långt från alltid och får mycket riktigt många gånger bländande ljus i ögonen i ren protest av mina medtrafikanter.

Till dem vill jag säga, förlåt.