‒Den här månaden är det extra illa. Min man gick bort nu och även om socialen står för begravningen när det inte finns pengar i dödsboet och jag har valt det billigaste av allting fick jag betala en del själv, som blommorna. Man vill ju ha några blommor på kistan, annars skulle jag ha dåligt samvete för det resten av livet, säger hon.
Carola Dehli är 45 år gammal och har tre barn och tre barnbarn. Barnen är stora och bor inte hemma längre. Carola Dehli är rörelsehindrad och har svårt att gå, stå och sitta i samma ställning någon längre stund. Hennes läkare tycker att hon ska få sjukpension, som numera heter sjukersättning, men Försäkringskassan säger nej. Hennes egen dröm är att bli frisk och kunna jobba med djur. Tidigare har hon arbetat med hästar och som lagårdskarl.
‒Jag har gått på socialbidrag i många år. Arbetsförmedlingen säger att jag ska arbetsträna, och det gör jag jättegärna. Men sedan säger de att jag inte kan jobba, läkaren säger sjukpension, kassan säger nej. Så är jag tillbaka i socialbidrag igen.
Under hela november har hon handlat mat en gång, för 183 kronor. Ibland kan barnen hjälpa till med en matkasse, men annars blir det "billigmat", mycket pasta, säger hon, men konstaterar att hon ändå inte går hungrig. När kompisar kommer för att fika ringer de och frågar vad hon behöver, kaffe eller kanske mjölk? Till sådant som underkläder, strumpor, schampo, tvål eller att ersätta småsaker som går sönder ‒som toalettborsten ‒räcker sällan pengarna.
‒Man måste tänka noga och det måste alltid vara det billigaste.
Till jul fick hon ett år pengar ur Solstickefonden, som inte resulterade i att nästa månads försörjningsstöd sänktes. Annars är det hela tiden risken. När Carola Dehli själv försökt spara en hundring, men tvingats föra över den från sparkontot igen i slutet av månaden, räknades hundralappen som en inkomst som drogs av nästa månad. Carola Dehli fick strida länge för att den sparade hundringen inte skulle räknas två gånger. Om någon satte in en slant åt hennes flickor när de växte upp, drogs slanten nästa månad och när döttrarna sommarjobbade drogs summor motsvarande deras lön från mammans försörjningsstöd. Så är det dock inte längre i Katrineholms kommun.
‒Det är synd om barnen, som kanske försöker spara till körkort. Men jag har väldigt snälla barn, de har aldrig bråkat om saker de inte kan få utan varit tacksamma för vad de fått, säger Carola Dehli.
‒Vi förstod ju mammas situation. Men visst är det så, att man aldrig kan åka till Parken Zoo eller göra något som alla andra gör. Det är mycket man aldrig kan göra, säger dottern Elin Rongvall.
Fick Carola Dehli önska, skulle försörjningsstödet vara lite mer flexibelt.
‒Kanske lite mer behovsprövat, lite mer pengar när det är vinter och man kanske behöver köpa något nytt plagg. Det var ändå lite bättre när barnen bodde hemma. Det gick inte att leva loppan, men någon gång kunde jag köpa en tröja. Nu blir det loppis, om det blir något, säger hon.