Nu är det en liten nostalgisk grottning i minnet igen. Som ni känner till så minns man vid tilltagande ålder bättre det som hände förr än det som hände för fem minuter sedan. Undertecknads åldersminne börjar närma sig Juraperioden eller rättare sagt slutet av 60-talet.
I högstadiet hade vi ett gäng härliga lärare som fixade roliga aktiviteter och en vinter arrangerade några lärare en skidresa till Sälen. Nu skulle det gå utför var det tänkt.
Visst gick det utför, kuddarna förbrukades snabbt första kvällen när kuddkriget kom i gång, det blev vitt och fint i de flesta rum av allt dun som lämnade sitt hölje. Dagen efter kom en kollektiv utskällning när Blåbandsgårdens förråd av dunkuddar tömdes. Vi fick nog inte utnyttja våra skolkunskaper i sömnad vad jag minns (tur var väl det).
Backarna var rätt bra men även på den tiden (det var ju nära förra istiden) kunde det bli milt och isigt. Näst sista dagen av sportlovet lyckades denna skidfantom slinta på en isfläck och det blev färd till Sälens sjukstuga för röntgen. Svullen fot men inget fel, på med linda om fotleden. Bussresan hem blev en mardröm, EGE bussen hade ingen fjädring som lindrade den gropiga landsvägen. Väl hemma, tur till Kullbergska sjukhuset och röntgen igen, nu var foten bruten, på med gips som skulle bäras i sex veckor. Mot slutet av tidsperioden bröt jag gipset under en basketmatch på gymnastiken men denna gång gipsades gipset. Läkarens ord ringer fortfarande "Normalt gipsar vi nytt men den här gossen får vi lugna ner".