En enda bok köper jag under årets stora tillställning i Göteborg. Den heter Den sista striden av Michael P. Spradlin och handlar om en mycket ung tempelriddare vid namn Tristan som gör en äventyrlig resa från det heliga landet hem till England. Den ska jag högläsa för min yngste son i höst.
Boken är den sista i en trilogi, och kan också bli den sista boken som jag läser högt för något av mina barn.
Det känns lite vemodigt, men samtidigt får jag glädjas åt alla underbara läsupplevelser jag har haft tillsammans med ungarna.
Tankar på det härliga med böcker ligger nära när man befinner sig på bokmässan och hela tiden trängs med entusiastiska läsare och ser kända författare i folkvimlet.
När portarna till Svenska mässan i Göteborg slogs upp för allmänheten på fredagen förvandlades mässhallarna till en gigantisk kyrka där ordet hyllas och dyrkas.
Författarna fungerar som profeter och präster, och i varje vrå hålls föreläsningar, seminarier och debatter i vitt skilda ämnen.
Själv gick jag på tre större seminarier, ett med Louise Boije af Gennäs och Per Hagman som berättade om sina nya romaner. Det kom bland annat att handla om ett samtida fenomen, nämligen vänskapsrelationer mellan vuxna individer som i vissa delar ersätter traditionella familjeband.
Ett annat inspirerande och tankeväckande seminarium handlade om romanen som debattform med Maria Sveland och Katarina Wennstam, som båda övergivit journalistiken för skönlitteraturen och upptäckt att romaner dels ger större utrymme att föra fram sitt budskap och dels når och engagerar fler.
Torgny Lindgren trollband publiken i drygt 45 minuter när han berättade om sin senaste bok, Minnen.
Ärligt och öppenhjärtigt, med både munterhet och stort allvar, talade han om sin barndoms Västerbotten, om att missas och om att åldras.
Det jag bär med mig från mässan, förutom sonens lilla äventyrsbok, är inspiration och en rejäl injektion av insikt om ordets kraft och betydelse.