Efter det franska presidentvalet uppmanade de flesta förlorande kandidater sina väljare att rösta på den socialliberale Emmanuel Macron i valets andra omgång. Allt för att blockera nyfascisten Marine Le Pen att bli president.
Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon vägrade dock ge någon sådan rekommendation.
En märklig hållning, men logisk för en politisk logik som säger att små konflikter alltid måste kopplas upp mot större.
Mélenchon företräder en marxistisk vänster som anser konflikten arbete-kapital går före alla andra konfliktlinjer i samhället. Han är emot EU (som är kapitalets hejduk) och emot globaliseringen (som är ungefär detsamma).
På vissa punkter landar han därmed i samma slutsatser som Le Pen, även om deras politiska idéer i grunden skiljer sig dramatiskt ifrån varandra.
Hans bild av den stora konflikten gjorde alltså att han inte omedelbart kunde ta avstånd från nyfascismen.
Samma problem drabbar andra inom vänstern när det gäller synen på Ryssland. Eftersom det kapitalistiska USA är världen stora problem enligt dem drar de ibland helt orimliga slutsatser till stöd för det nya auktoritära systemet i Ryssland.
På högerkanten gör man ofta samma misstag. Eftersom kampen mot kommunismen länge var överordnad allt annat hade man stort överseende med diktaturer över hela världen, bara de hade en kapitalistisk ekonomism ordning. Så var det med Grekland, Chile och ett dussin afrikanska stater.
Den stora konflikten gör att ”små” övergrepp kan ursäktas.
Jag har aldrig förstått den logiken, och personligen tror jag att de många misstagen, historiska och nutida, beror på att demokratin och humanismen inte tillåts stå i främsta rummet.
När geopolitik och de stora politiska skeendena är det enda som tillåts styra argument och åsikter kommer enskilda i kläm. Eller som Stalin uttryckte saken: "Ska man göra omelett måste man knäcka en del ägg."
Poängen är att man inte måste det. Det går alldeles utmärkt att både ha ett individuellt perspektiv och ett kollektivt på samma gång. De stora dragen i världspolitiken är avgörande och viktiga, men om det leder till att enskildas rättigheter ifrågasätts är idealen inte mycket värda.
Det riktigt jobbiga steget blir när vi accepterar små övergrepp orsakade av vår egen konsumtion, med argumentet att systemet ändå är bättre som helhet. Vi köper en alldeles för billig t-shirt i affären och risken är att barn eller kraftigt underbetalda arbetare i tredje världen har tillverkat den. Och vår ursäkt blir att det trots allt är bättre att de har ett jobb.
Det stora mot det lilla.
Där är jag själv verkligen inte kapabel att avgöra vad som är rätt i det fallet, eller säga att jag alltid gör rätt.
Men det är nog bra att vara medveten om konflikten.