Kerstin Olvén har en diger dokumentation efter åren av stridigheter. Foton som visar bolmande rök, nersotade trädgårdsmöbler. Kopior på varje kontakt som makarna har haft med Katrineholms kommun, som hade tillsynsansvaret, och kommunikation med biogasföretaget.
‒Vi har klagat i sju år, men ingen gjorde något för att hjälpa oss. Vi trodde att vi flyttade till en idyll, men det blev ett industriområde, säger Kerstin Olvén.
Hon och hennes make Göran hade arbetat sedan sent 80-tal på Ericsbergs säteri och hyrde sin bostad av säteriet. När de närmade sig pension ville de ha något eget och köpte därför 2006 den gamla förmansbostaden ett stenkast från Valla gårds ladugård. 2010 var huset färdigrenoverat och klart för inflyttning, men redan under renoveringen nåddes de av nyheten om att en biogasfabrik skulle byggas bakom deras hus vid Valla gård.
Makarna Olvén fick se en första skiss där in- och utfartsvägar till anläggningen fanns markerade och där stod det klart att transporterna inte skulle passera framför deras fastighet.
Den stora biogasanläggningen, som skulle förvandla gödsel till fordonsgas, beviljades bygglov via delegation och ärendet var aldrig uppe i byggnadsnämnden.
‒Det avklarades på tjänstemannanivå och det gör man om folk ska bygga ett plank, inte när det handlar om en industri där det krävs miljötillstånd från länsstyrelsen. Det är huvudlöst och ett slarvverk utan dess like, trots att vårt hus låg 100 meter från den planerade anläggningen fick vi inte yttra oss över bygglovsansökan vilket vi hade laglig rätt till. Det är ett allvarligt lagbrott som kommunen begick i och med det. Vi fick bara information om att det inte skulle påverka oss negativt, berättar Kerstin Olvén.
Den 14 december 2009 ansökte företaget Swedish biogas international Katrineholm AB om bygglov och den 22 december beviljades det. Då hade företaget inget miljötillstånd, det beviljades först i juni 2010. Varför det var så bråttom att ge klartecken tror Kerstin Olvén beror på de statliga klimatinvesteringspengar som hade beviljats Katrineholms kommun och som skulle frysa inne vid årsskiftet 2009/2010.
‒Kommunen och länsstyrelsen måste ha vetat att vi bodde där, men de gick över huvudet på oss. Det enda raka hade varit att lösa in vårt hus från början, säger hon.
I april 2010 var makarna Olvéns hus färdigrenoverat och de flyttade in. Det blev ett halvårs stilla frid innan produktionen av biogas drog i gång i oktober.
‒Det luktade skit och vi kontaktade företagets platschef som sa att det bara var under inkörsperioden, men problemen fortsatte. Detta trots att vi blivit lovade innan anläggningen byggdes att all gödsel och annat biologiskt material skulle vara i slutna system och om problem med lukt uppstod skulle de snarast åtgärdas.
Enligt miljötillståndet från länsstyrelsen skulle rötresterna förvaras och hanteras så att läckage och spill inte skulle kunna uppstå. Om omgivningen skulle drabbas av olägenheter som lukt eller damm skulle företaget i samråd med tillsynsmyndigheten, Katrineholm kommun, snarast vidta åtgärder.
Trots tät kontakt med samhällsbyggnadsförvaltningen blev det inte bättre.
‒Det luktade rutten svinskit och kycklingfett och när vi hade gäster på besök reagerade de på att det dammade och luktade. Man blev uppgiven varje morgon när man kom ut och vi blev tvungna att hålla ventiler, fönster och dörrar stängda. Vi kunde aldrig sitta ute i trädgården om somrarna och att hänga ut tvätten var otänkbart. Jag var konstant illamående och hade huvudvärk.
Kerstin Olvén berättar att lastbilarna, som enligt löfte inte skulle passera deras fastighet, strök förbi på grusvägen precis utanför tomten. Enligt henne kördes under flera år de tunga transporterna alla tider på dygnet, trots att biogasbolaget bara hade tillstånd att köra under vardagar mellan 07.00 och 20.00.
‒Det dammade, rök och väsnades och lastbilarna rev upp ohyggliga mängder damm som lade sig på allt utomhus, som till exempel fönster och bilar.
Den stilla frid och tystnad som många förknippar med landsortliv märkte inte Kerstin och Göran Olvén något av.
‒Det var aldrig någonsin tyst, det bullrade konstant från fläktar, kompressorer, kvarnar och pumpar.
För att försörja anläggningen med värme uppfördes en panna som ägs av Ericsbergs säteri.
‒Den spred tjock rök och emellanåt var hela grannskapet inbäddat. Ericsberg påstod att de bara eldade torr ved, men det var även nyfälld skog. Vi bad upprepade gånger att kommunen skulle göra en mätning för att se vad röken innehöll. När de till slut mätte partiklarna i röken var det högre mätvärden än vad instrumenten klarade av eftersom förbränningen var fel.
Hösten 2011 upptäckte makarna Olvén att Swedish biogas bröt mot miljötillståndet
‒Katrineholms kommun hade ett ansvar som tillsynsmyndighet, men de har varit oerhört flata och gjorde inte ett dugg för att hjälpa oss under de sex år vi bodde där. Vi har klagat, klagat och klagat. Det har varit en heltidssysselsättning, säger Kerstin Olvén och lämnar fram en ansenlig bunt med mejlkonversationen med samhällsbyggnadsförvaltningen.
Kerstin Olvén berättar att de hösten 2012 fick ett första erbjudande från bolaget om att köpa ut deras fastighet.
‒Innan anläggningen byggdes sade de att vårt hus inte skulle minska i värde. De skickade ut en mäklare för att värdera och han sa att huset inte gick att sälja. Då ville biogasbolaget köpa det billigt, trots att det var på grund av dem som det inte var värt någonting.
Vd:n byttes ut och 2013 kom ett nytt erbjudande om att bli utköpta.
‒Det var en vettig vd som förstod problemet. I juli var avtalet klart att skrivas under. Samtidigt hade de ansökt om att få köra transporter till och från anläggningen under kvällar och nätter. När de fick avslag på det drog de tillbaka avtalet.
Det blev åter en ny vd för anläggningen och Kerstin Olvén säger att nästa ansvarige på plats varken svarade på mejl, sms eller telefon när de försökte kontakta henne.
Strax före jul 2015 havererade rötgasbehållarna på Valla gård.
‒Taket föll ihop, plåtarna sprack och skiten rann ut på backen. Då ringde platschefen och vi fick för tredje gången ett förslag om att de skulle köpa fastigheten. Då anlitade vi en egen advokat.
Den 1 oktober 2016 flyttade Kerstin och Göran Olvén ut och ett år senare lämnade de över den gamla förmansbostaden i Valla.
‒Vi insåg till slut att vi inte kunde vara kvar, utan flyttade från förmansbostaden och stämde samtidigt bolaget. Efter ett år kom domslutet och vi fick ungefär vad vi hade begärt, men det har ändå kostat oss så mycket mer pengar och energi. Det har varit så många turer. Alla inblandade parter borde ha insett från början att huset skulle lösas in. Vi har känt oss fullständigt överkörda och de sju år det tog känns rätt kastade i sjön.
Att paret Olvén har legat rätt lågt under årens lopp förklarar Kerstin Olvén med att företaget upprepade gånger ville köpa ut dem och då ville de inte bråka.
‒Sju år är en lång tid och med facit i hand skulle vi ha stämt biogasbolaget direkt. Vi har hela tiden velat att sanningen skulle fram om alla allvarliga fel som har begåtts. Det här har varit en Davids kamp mot Goliat, men vi har aldrig betvivlat att vi har haft rätt. Jag har varit så jädra obekväm för kommunen så jag förstår inte att de stått ut. Jag vill att det ska komma fram hur vi har blivit behandlade. Att kommunen inser att vi menade allvar med våra klagomål och att det var deras förbannade skyldighet att sköta tillsynen!
Äntligen har de landat i det pensionärsparadis de drömde om, ett nybyggt Älvsbyhus på Orust.
‒Nu andas vi havsluft i stället och det är härligt, men jag saknar verkligen mina vänner i Katrineholm och alla de föreningar jag var aktiv i, konstaterar Kerstin Olvén.