Mitt första barn ammade jag dygnet runt i tre månader.
Ja, det var mysigt första och andra gången varje morgon. Men när vi var inne på sjunde gången innan klockan ens passerat 10 då var det faktiskt inte lika kul längre.
Jag hängde med doktor Johan Steen i skärgården under den här perioden. Vi plockade ut fiskekrokar ur fingrar, letade diabetessjuka damer på öde öar och hämtade hem tonårsdottern Wilma från blöta fester. Mellan amningarna gick jag till barnavårdcentralen och fantiserade om att de som vägde och mätte min skatt skulle säga att ”han behöver nog mer mat i form av ersättning”. Men inte då. De sa bara att "han går upp i vikt så bra".
Så vi fortsatte att umgås med soffan och Johan Steen, i tre månader. Sedan plockade jag fram nappflaskan.
Den här veckan firas amningsveckan i hela Norden. När det pratas vitt och brett om hur viktigt det är att amma och hur mysigt det är att amma, då tänker jag på mina tre månader i skärgården.
Men jag gav det en ny chans. När barn nummer två kom till världen. Honom ammade jag i si så där fem minuter var tredje timme i sju månader.
Klok av erfarenhet eller har jag bara fött två helt olika individer till världen? Döm själva, men döm aldrig en mamma som säger att hon inte ammar sitt barn.