Mellan tuggorna på den utsökta ankan funderade jag. Kommer svenska folket verkligen ihåg låten? Det har ju faktiskt gått 14 år sedan gruppen Blond vann Melodifestivalen, och många låtar har passerat sedan dess. Ann-Louise Hansons låt C'est la vie är ju mycket yngre i Melodifestivalsammanhang och den borde ju folk komma ihåg mer än Bara hon älskar mig. Dessutom ska ju kören strata sist av alla. Hinner de verkligen få ihop så många röster som krävs för att gå vidare? Tankarna malde i mitt huvud…
Jag började fundera på vilka frågor jag skulle ställa den här gången om det blev som så att Katrineholmskören åkte ut och inte fick vara med i Körslaget längre. Och hur skulle vi presentera ett nederlag i tidningen. Jag var helt enkelt inställd på det värsta.
När tallrikarna var renskrapade åkte vi bort till studion och träffade det glada gänget i Team Gabriel som var förberedda till max inför för generalrepetitionen. Då började den där oron som gnagde att släppa en aning. Team Gabriel utstrålar en positiv energi som smittar.
Jag tog plats på läktaren tillsammans med alla barn som kommit för att följa genrepet i tv-studion.
Och så stod de där på podiet, de lilaklädda killarna och tjejerna i Team Gabriel. När introt spelades upp kände jag plötsligt hur rysningar gick efter ryggraden. Det var rysningar av vällust och jag fick gåshud på armarna. Team Gabriel hade träffat rätt igen. Körmedlemmarna gav allt och bjöd på kvällens bästa show tillsammans med sin körledare Gabriel Forss. Det var också deras bästa framträdande hittills. Min oro var borta.
Nu får vi alla förmånen att följa Team Gabriels fortsatta resa i Körslaget ytterligare en vecka. Jag ser redan fram mot lördagen!