Något av det mest obegripliga för mig är hur man kan riva ut en kakelugn, om man har den stora turen och lyckan att ha haft en sådan i sitt hus. Att gamla spröjsade fönster, lertegeltak, spegeldörrar och kilsågade brädgolv åkt ut under okänsliga renoveringar är också obegripligt, men värst tycker jag att det är att se kakelugnar på soptippen.
De tidigaste kakelugnsliknande eldstäderna användes redan under 1200-talet. Under 1700-talet rådde vedbrist i landet då veden gick till järnindustrin. 1767 fick arkitekten Carl Johan Cronstedt och generalen Fabian Wrede ‒ son till den Fabian Wrede som är begravd på Julita kyrkogård ‒i uppdrag att konstruera en mer vedsnål spis. Resultatet: en kakelugn med slingrande rökgångar, spjäll och luckor. Plötsligt blev det, med den nya sortens kakelugn, möjligt att värma upp fler rum än bara dagligstugan, köket, även i bondgårdar och enklare boställen. Men under 1900-talet minskade kakelugnens betydelse i samma takt som centralvärmen spred sig i villorna. Än i dag hör kakelugnen till de allra mest energieffektiva värmekällorna och utvinner mer än 80 procent av energiinnehållet i veden, till skillnad från den öppna spisens fem-tio procent.
Själv letar jag ny bostad sedan en tid. Förutom att priset och antalet rum ska fungera är min hetaste önskan att det ska finnas kakelugn eller dess kakellösa kusin: rörspis.