– KK-Joggen är ju bara en dag om året, jag har visserligen varit med sedan starten för 25 år sedan, men det har ju andra också. Däremot Kif kan jag väl hålla med om att man kopplar ihop mig med. Jag har ju trots allt varit ordförande i drygt 20 år, säger han.
Att vara med i kommittén för Katrineholms-Veckan var lärorikt eftersom han gillar att samarbeta.
– Det första jag fick lära mig när jag kom med 1987 var att bevaka mina intressen. Där satt Östdal, Bengt Skarp och Torsten Linde. Tre oerhört starka ledare och den jag tyckte bäst om och den jag respekterade mest var Torsten Linde. Han lärde mig mycket om hur jag skulle vara som ledare.
Alla som håller på med någon form av föreningsverksamhet vet ju att det krävs mycket av en ordförande. Ibland blir det konflikter som måste lösas och här sitter Kif på en tillgång som de säkert, och förhoppningsvis, är medvetna om.
Hur bär du dig åt för att vara så omtyckt och respekterad. Man hör ju aldrig någon prata illa om dig?
– Äsch, det vet jag inte, säger Mats lite generat. Jag försöker alltid att vara mig själv, vara ärlig och inte konstra till det. Visst, ibland tar man dåliga beslut, men då får man stå för det.
Mats trivs med att ha många järn i elden.
– Jag har ett problem, jag är sällan i nuet. När jag är på jobbet funderar jag över någon Kif-grej och när jag är på träningen med mitt flicklag så funderar jag över någonting som ska göras hemma eller på jobbet. Så det där med Carpe Diem är inte riktigt min grej. Det kan andra hålla på med som inte har något annat att göra...
En sak som skiljer Mats från många andra är att han nästan helt saknar tävlingsinstinkt.
– Ja, jag har lätt för att lägga förluster och dåliga resultat bakom mig. Två minuter efter en uddamålsförlust så har jag glömt den och ser fram emot nästa match.
– Jag har synsättet om jag eller laget inte klarar av det här så går inte världen sönder. Utan det är bara att se fram emot nästa uppgift och försöka klara den. Men, och det är viktigt, jag har full respekt för vinnarskallarna och låter dem vara ledsna, arga och bedrövade.
Några större idrottsframgångar har inte Mats för sin egen del.
– Men jag vann Korpen med Kuriren mot Brandkåren i fotboll och i handboll med Kif, skrattar han.
I handbollsmatchen hade Kif med hemvändande fotbollsproffset Thomas Andersson.
– Men det var väldigt hemligt. Hade "Liston" Söderberg i Västerås fått reda på det hade det tagit hus i helvete...
Hur kom det sig att du började med basket?
– Vi hade nyligen dragit igång stadsdelsserierna och jag skulle hjälpa Hasse Pettersson med ett lag. Men sedan hoppade han av innan det hade börjat och då stod jag där med ett lag utan att kunna något om basket. Så då fick jag lära mig det.
– Basket är fascinerande med sin blandning av ganska komplicerade regler, individuell skicklighet, lagspel, taktik, teknik. Ett taktiskt lag kan vinna över ett bättre lag, det gillar jag.
En oundviklig fråga är givetvis varför du kallas för "Flugan"?
– Jag flyttade hit från Skebokvarn och blev kompis Jan-Erik Back. Hans brorsa hade varit på sjön och sett de stora sydamerikanska städerna som Rio och han var inte så imponerad av Katrineholm som jag var. Så han sa att "du står där och glor och gapar som en flugsnappare". Och sedan utvecklades väl det till det slutliga smeknamnet "Flugan", som egentligen bara de lite äldre kallar mig.
När är du som allra lyckligast?
– Det är väl när alla bitar faller på plats oavsett om det gäller jobb, idrott, fritid eller privat. Ett typiskt exempel är väl dagen före KK-Joggen när vi har Barnens dag i Stadsparken, som jag organiserar. Då står man där omgiven av tusentals lyckliga barn som skrattar och leker. Då är jag riktigt lycklig.