Borrar efter sanningen om olja i Sudan

Det var ett tag sedan Lundin Oil, eller Lundin Petroleum som man numera kallar sig, var i blåsväder i de svenska medierna. Oroligheterna i södra Sudan har lugnat ner sig och Lundin har sålt sin verksamhet i det mest kontroversiella området 5a. Istället har man fortsatt borra i andra områden som Kongo-Brazzaville och i Etiopien.

Kerstin Lundell, till vardags verksam som journalist på Process Nordic, är inte nöjd med tystnaden. Redan titeln på hennes bok Affärer i blod och olja, luktar journalistisk krigsförklaring. Lundell menar att företaget borde anklagas för brott mot folkrätten, där det står att bara vetskapen om att brott begås är tillräckliga för att man ska kunna ställas till svars. Knäckfrågan blir därför att försöka bevisa att Lundin kände till vad som hände i området medan man var verksam där.

Övergrepp och våld

Lundell skumpar runt i en jeep, pratar med människor som vittnar om fördrivningar, bombningar med attackhelikoptrar, mord, våldtäkter. Hela byar brändes längs den väg som Lundin sen drog för att kunna nå området. Enligt vissa rensades Block 5a på människor därför att man skulle kunna arbeta ifred. Lundell citerar Amnesty International, Christian Aid, Human Rights Watch och deras rapporter om övergrepp och våld i området.

Hur mycket av det som hände kände man då till på Lundin Oil? Ledningen hävdar att man inget visste och att man istället gjorde något bra. Eller för att citera Carl Bildt, som ingick i styrelsen, från hans hemsida 2001: ”Jag är övertygad om att den utländska närvaron och inte minst oljan är Sudans möjlighet till både fred och utveckling på sikt.” I en artikel från Aftonbladet samma år säger han även att deras (Lundins) bestämda intryck är att situationen förbättrats sedan man kom dit och att man inte sett några fördrivningar.

Blev inte bättre

Det är svårt att rent juridiskt utröna vad man inom företaget kände till. Några helt säkra bevis har inte heller Lundell. Däremot är det lätt att konstatera att det inte stämmer att situationen i södra Sudan blev bättre efter företaget börjat borra i Block 5a. Möjligheten att tjäna stora pengar i fattiga diktaturer leder ofta till blodiga sammandrabbningar. Sudan blev inget undantag.

Oavsett om Lundin kände till att deras tecknande av kontrakt med regeringen i Sudan skulle leda till utrensningar och annat våld, eller huruvida man såg något av det när det väl inletts, kan man knappast ha varit ovetande om själva risken. Sudanregeringens benägenhet till våld var välkänd. Dessutom hade Lundin en hel del tidigare erfarenhet av verksamhet i Sydafrika under apartheidregimen och i Irak under Saddams styre. Företaget måste rimligen ha känt till att det man gav sig in på var riskabelt.

Moraliskt glittersprej

Tveklöst är det en sjaskig och omoralisk verksamhet Lundin ägnat sig åt i Block 5a. Carl Bildts inblandning som styrelseledamot i företaget känns anmärkningsvärd. Vilka hans egna drivkrafter än var blir intrycket nu att han i praktiken fungerat som en slags moralisk glittersprej, ett namn som genom som trovärdighet skulle legitimera verksamheten.

Lika märkligt är det att våra pensionspengar investeras i Lundins företag genom Andra AP-fonden. Visserligen har Lundin upprättat etiska riktlinjer på senare år, men det hindrar inte att Svenska staten borde undvika att placera pensionspengar i deras verksamhet. Med den historiska belastning företaget har i bagaget, känns inte aktieinnehav förenlig med Sveriges vilja att fungera som gott demokratiskt föredöme.