Utan några jämförelser i övrigt får jag lov att säga att jag någonstans i början av Bob Hanssons Vips så blev det liv kommer att tänka på den numera avlidne, men litteraturhistoriskt ännu i högsta grad levande, Kurt Vonnegut. Tanken väcks på grund av en fras som en insiktsfull kritiker en gång skrev om den amerikanske storförfattaren – att hans största styrka var den totala oförmågan att berätta en historia rakt upp och ned.
Just denna oförmåga delar han med Bob Hansson, men jag är inte lika säker på att det är en styrka i Hanssons fall. Under romanens första sidor prövar Hansson olika inledningar, möjliga ingångar på det han vill berätta, för det finns ju enligt Hansson inte en berättelse här utan ganska många.
Planetens liv
Det handlar om livet, om Hanssons eget och alla de slumpartade möten och handlingar som lett fram till hans existens, om planetens liv som ter sig hotat av människans nonchalans inför naturen, om att hitta sig själv och förundras över livet som det osannolika mirakel det nu är. Allt det här får Hansson att dela upp boken i olika berättelser som löper parallellt.
Vi får följa Hansson på en resa till Indien då han var i tjugoårsåldern. Han reste dit för att finna sig själv och för att ta den ”hippiexamen” som är nödvändig för dem som aldrig gjort lumpen. Resan blir besvärlig, han saknar visum, dessutom är han olycklig och osäker sen ännu en av hans flickvänner valt att lämna honom. Men det hela slutar till sist ändå lyckligt, jag ska inte avslöja hur, bara nämna att han på vägen tror sig ha funnit sitt livs kärlek och en guru som får honom att förstå hur livet ska hanteras.
Berättarglädje
Trots att berättelsen ebbar ut i något som blir väl likt en självhjälpsbok av samma typ som Byron Katies ”Älska livet som det är” finns här en berättarglädje som smittar. Hansson har en humor som får texten att lyfta från bokpärmarna här och var. Svårare är det att känna något engagemang inför de ytligt skissade ödena ur hans släkt, verkliga eller uppdiktade. Man får helt enkelt inte komma personerna tillräckligt nära.
Även avsnitten som handlar om vikten att värna jorden och miljön blir ett blekt rabblande av hur många grader medeltemperaturen kommer att öka inom si och så många år. Visst, jag håller fullständigt med om att utvecklingen är för bedrövlig, men Hansson får mig inte att känna tragiken i detta faktum på ett mer emotionellt vis.
Det är en bok som inte riktigt verkar kunna bestämma sig för vad den vill vara – roman, självhjälpsbok, utvecklingshistoria, släktkrönika, självbiografi, samhällskritik. Förmodligen är det just detta som är Hanssons avsikt, och det hade inte behövt vara något problem, men helheten känns för löst ihopfogad.
Flyter lätt
Ändå är det en bok som är långt ifrån tråkig att läsa. Hanssons språk flyter lätt som blomblad på vatten och ibland kommer författarens bakgrund som poet väl till pass. Formuleringar som ”Liv tar tid att uppfinna. Men inte lång tid att makulera” eller ”Det är tur att man är poet (…)så lider man i alla fall inte i onödan” är fina.
Känslan Hansson förmedlar genom sin bok liknar den man fick i tonåren då man stod under en isande vinterhimmel och tjuvrökte. Förundrad, otålig, och med någon slags blandning av oro och tillförsikt bubblande i magen.