Människor är bekväma. Det har varit en fråga om överlevnad, vi har behövt spara vår energi. Minsta möjliga ansträngning, har varit ledorden när vi som art har utvecklats. Vilket gör att nutidens människa har svårt att sträva efter att vara 2.0 när 1.0 är ganska bra. Även om vi vill piffa till, uppgradera och – allra helst – självförverkliga, så är ofta utgångsläget inte tillräckligt jobbigt för att vi ska förändra något. Kvar sitter vi med en ambition att förbättras, men med ett driv som räcker för att stanna där vi är. Klappat och klart för ångest, jajamen!
Lyckoforskningen säger att vi är glada i tre månader efter att ha nått ett mål, sedan avtar det. Samtidigt verkar det som att vi är glada när vi har en strävan, men kan man inte vara i nuet blir man olycklig. Lagom verkar vara svaret på ekvationen. Lagom, som är så icke-mätbart att det inte ens går att översätta till andra språk.
Min sambo brukar säga att gräset blir grönt där man är om man vattnar det, vilket är en bra poäng men man kommer heller ingenstans av att bara titta ned i marken. Så jag tar med mig min mentala vattenkanna och vattnar där jag går, tänker jag. Och håller tummarna för att det blir lagom.