Satyricon: The Pentagram Burns
Att vi har vår säsong för karnevaler under sommaren är självklart. Någon annan årstid kan vi inte träffas på gatan och dansa. Möllevångsfestivalens karneval i Malmö i helgen som gick innehöll allt det som ska vara med – brasiliansk dans, latinskt sväng och karibiskt gung. Dessutom märklig square dance, som inte riktigt passsade in.
Men jag saknade den nordiska karnevalsyran. Om man ska fira livet med dans måste också den andra sidan vara representerad. Det var ett gäng som kan ha varit lajvare med i tåget i fantasy-liknande dräkter. De kunde med lite god vilja sägas representera mörkret. Där fanns också en dam med attiraljer som jag antar var inspirerade av voodoo-drottningen Marie Laveau.
Men i kommande karnevaler vill jag se fler nordiska inslag. Då menar jag inte hambo, utan den mest hämningslösa dödsdansmusik vi skapat i modern tid. Black metal, med andra ord. En grupp karnevalsfirare i corpse paint som dansar fram till det ursinniga svänget från Satyricon bakom en ledare utklädd till svartmetallens stupade överstepräst Quorthon borde vara lika givet som brasilianska plymer.
Tyvärr stördes den trevliga stämningen på festivalen av att det tydligen även i Malmö finns (vissa) män som beter sig som kräk mot kvinnor. Man spottar inte på sina ex! Man slår inte kvinnor som påpekar att man beter sig oacceptabelt! Man slår inte kvinnor. Över. Huvud. Taget. Hur svårt kan det vara att förstå?
I övrigt visade festivalen att den här spalten haft rätt hela sommaren. Cecilia "Cilihili" Nordlund är en superstjärna, även om ingen vet om det. Toril Lindqvist i Alice In Videoland är ett vilddjur. Linn och Julia i Little Marbles smälter stenhjärtan, även när de bara spelar i 20 minuter inför en publik bestående av samma antal förvånade skåningar en tidig eftermiddag.
Taken By Trees: Lost And Found
Vi har väldigt många popband i Sverige. Indiepopband. Många är duktiga, men förskräckligt tråkiga. Som The Concretes, särskilt efter att den fantastiska Victoria Bergsman lämnat gruppen och gjort solokarriär under namnet Taken By Trees.
Svininfluensan i all ära, men sommarens mest utbredda sjukdom är samma som alltid. "Can't you see I'm love sick, I need a cure so bring it real quick", sjunger Victoria Bergsman i Lost And Found.
Kayo: Change Of Attitude
Den perfekta sommarrösten, det måste vara Kayos. Varm och sensuell och lagom avslappnad. När några entusiaster lite valhänt försökte få den svenska dansmusiken att bli modern var Kayo stjärna. Det har hon fortsatt vara, fast i schlager-/disco-svängen. Inget ont om den världen, men jag skulle väldigt gärna höra henne i mer udda omgivning.
Tänk om Karin Dreijer Andersson kunde skriva några Fever Ray-låtar till Kayo. Lite snabbare och aningen mer dansanta än de vanliga Fever Ray-låtarna, men ändå samma typ av voodoo-electronica. Sådana låtar och Kayos röst skulle bli perfekt musik för mörka augustinätter.
Big Black: Kerosene
Snart är det höst. Dags att krypa tillbaks till sin håla. Big Blacks låt Kerosene är alla hålors nationalsång. Steve Albini – då i Big Black, nu i Shellac – är ett geni.
Satyricon och Taken By Trees går att lyssna på via Spotify. Kayos Change Of Attitude finns på hennes Myspace-sida. Ett antal varianter av Big Blacks Kerosene finns på Youtube.