På tisdagen bjöd Fogelstad musikteater in pressen till information om den stora föreställningen "Kvinnorna och staden", som har premiär på Lokstallarna den 4 juli. Föreställningen bygger på Kerstin Ekmans boksvit om Katrineholm och de fyra böckerna "Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "Stad i ljus". Föreställningen kommer att spelas på den vridbara plattan utanför Lokstallarna, som förr använts till att vända på loken. Publiken kommer att sitta på en läktare vid plattans västra kant.
Det är en mångårig dröm som går i uppfyllelse, när teatern, med helt nyskriven musik av Marie Selander, sätts upp.
– Vi hoppades för flera år sedan, då blev det inget, sedan hoppades vi igen för några år sedan, då blev det inget, nu hoppades vi igen och nu blir det av. Skam den som ger sig, sa Marie Selander under pressträffen, där två scener ur musikteatern spelades upp.
Den första var en scen från början av pjäsen, när "människor kom från torpen, gårdarna, stugorna och backstugorna" för att bo i staden och bli gjutare, eldare, serveringsflickor, tvätterskor. Den 27 kvinnor starka Fogelstadkören, under ledning av Elisabeth Ask, har en bärande roll i hela föreställningen och illustrerade i den här scenen hur ingen återvändo fanns när förflyttningen till staden inletts.
– Flera i kören spelar viktiga roller och kören är ett fundament i alltihop. De spelar kvinnokollektivet i samhället och stommen i föreställningen, säger Elisabeth Ask.
Den andra scenen som spelades upp för pressen var den, när F A Otter (Micke Mårtensson) kommer till Katrineholm under en snöstorm i mars 1901 och huvudpersonen Tora (Annika Olsson) förälskar sig i hans vackra fötter. Där förstärker kören duetten mot slutet av scenen.
– Det är fantastiskt roligt, en utmaning. Vi lär oss nytt varje dag, säger Charlotta Lockwaller, som spelar Frida i föreställningen.
I januari började kören repetera, en gång i veckan. Nu övar man tre gånger i veckan och ännu närmare premiären blir det hela veckorna.
– Det är väldigt effektiv musik, som speglar det som händer, men det är svårsjunget. Därför blir det inget blaha heller, säger Elisabeth Ask.