Walesaren Bryn Terfel är en sådan där operasångare som når ut också till dem som vanligtvis inte lyssnar på sådan musik eller går på operaföreställningar.
Han säljer skivor och fyller konsertsalar, och ger sina fans både musikaliska upplevelser och en känsla av att vara lite finare. Ett album med Bryn Terfel i cd-hyllan eller en konsertbiljett med hans namn på nonchalant uppnålad på anslagstavlan i hallen, har ett mervärde utöver själva musiken.
Det här är en kvalitet och status som inte går att sätta fingret på och ytterst få artister uppnår. Bryn Terfel är emellertid en av dem, och hans sätt att möta sin publik i Norrköping i lördags visar att han förtjänar dess kärlek.
Under konserten bjöd han på sig själv och skojade friskt med publiken. Han gav sin blomsterkvast till en kvinna på första bänkraden och gick tillsammans med Elin Rombo ut i publikhavet i foajén efter konserten för att skriva autografer och prata några ord och skaka hand med sina fans.
Efter orkesterns inledning med ouvertyren till Verdis opera Kung för en dag, kom Bryn Terfel in på scenen bärande på ett knippe flaskor, mineralvatten och öl.
Som basbaryton får man ofta göra operavärldens bad guys, tenorens rucklande kompis, något som passar den jovialiske Bryn Terfel perfekt. En av hans stora skivsuccéer heter för övrigt Bad Boys, och innehåller arior med sådana rollfigurer.
Han sjöng Udite dite o rustico ur Donizettis Kärleksdrycken och sedan La Canzone del fischio: So lo Spirito ur Mefistofele av Boito, medan han halsade öl på scenen till publikens stora förtjusning.
Sedan var det dags för Katrineholms stolthet.
Elin Rombo har ännu inte nått samma stjärnstatus som Bryn Terfel och hade därmed inte lika höga förväntningar på sig när hon kom upp på De Geerhallens scen. Därför blev det nästan lite Susan Boyle-känsla i konserthallen (ni minns kvinnan som sjöng i brittiska tv-programmet Talang och You tube-klippet som blev fjolåret mest sedda).
Elin Rombo sjöng den vemodiga Comme autrefois dans la nuit ur Pärlfiskarna av Georges Bizet och publiken nästan kippade efter andan, för att det var så vackert.
Första avdelningen i konserten avslutades med en duett. Donizettis Quanto amore ur Kärleksdrycken, där Elin Rombos eteriska gestalt och lyriska sopran mötte Bryn Terfels fryntliga uppenbarelse och kraftiga mörka röst. Tankar på Skönheten och odjuret kom säkert för en och annan, ända tills ölflaskan kom fram igen. Elin Rombo kastade av sig allt det ljuva genom att resolut ta flaskan och börja halsa.
Andra avdelningen inleddes med Mozart och den välkända uvertyren till Figaros bröllop, och via arior ur Mozartoperor landade man i USA och kompositören Leonard Bernstein.
Elin Rombo fick publiken att busvissla och skrika med sin tolkning av Glitter and be gay ur Bernsteins operamusikal Candide, och man skulle nästan utan att bli anklagad för lokalpatriotism kunna säga att hon stal showen för världsstjärnan Terfel.
Denne avslutade med Mitch Leighs The Impossible dream ur The man of la Mancha och José Carreras paradnummer Granada av Augustin Lara, innan det blev dags för extranummer och inklappningar i sådan omfattning att jag tappade räkningen.
Bland annat bjöd duon Rombo/Terfel på duetten Läppar tiger ur Glada änkan av Franz Lehár, med spektakulär valsdans och allt.
Humor, allvar, skönhet och publikkontakt, konserten i De Geerhallen bjöd på förstklassig underhållning.