I lördags träffades flickorna igen, samlade alla fyra för första gången sedan barndomen. Åren har gått och deras egna barn har vuxit upp, flyttat hemifrån och också fått barn.
Ett möte med barndomskamrater från förr blir som en flytt tillbaka i tiden.
— Jag minns hur vi barn lekte på den oasfalterade gatan. Vi var nästan alltid utomhus, tv:n visade inget vi ville se. Trafiken var inte som nu, heller. Vi hoppade hopprep, spelade kula och lekte "pinn-i-håla" om vårarna. Grannflickorna på Carl Ugglas väg i Katrineholm grävde en grop i vägbanans grus och ovanför den lades en pinne tvärs över hålet. Sedan gällde det att med en annan pinne sprätta iväg pinnen över hålet. En dag körde en tant ner i hålet med sin bil och hon blev jättearg, berättar Marianne och skrattar.
På vintern spolade min pappa en grusad plan, som användes som parkeringsplats, vid vårt hus. När uppspolade vattnet frös till is kunde vi åka skridskor där, berättar Marianne Johansson.
— Och på somrarna kunde Anettes mamma ibland samla ihop oss flickor för att gå och bada vid Djulö. Hon hade tre barn till förutom Anette, men tog med sig oss ändå. Då fanns inte "undergången" under Norrköpingsvägen, fortsätter hon.
Lite senare i tonåren delade flickorna upp sig i olika gäng och var kanske inte alltid tillsammans. I tonåren var det spännande att gå förbi Åhléns och Raggarbacken vid Stortorget.
Sedan följde vuxenlivet och alla plikter, men i lördags glömdes både ålder och "måsten" då Marianne, Anette, Lilian och Liselotte träffades.