Det finns olämpliga föräldrar och odrägliga barn. Javisst. Vi har alla tänkt den tanken någon eller några gånger.
Kanske har vi läst om eller på nära håll upplevt hur barn till svårt psykiskt sjuka och missbrukare har farit illa. Kanske har vi varit med om att barn blivit misshandlade eller utsatta för sexuella övergrepp av sina föräldrar.
Vi har också hört talas om barn som har mobbat kamrater, eller kanske retat oss på tonåringar som gasar med sin epa-traktor, håller grannskapet vaket genom att spela högt på stereon halva natten eller klottrar ner husfasader i centrum.
Dessbättre är de ovan nämnda exemplen inte beskrivningar av hur folk normalt behandlar sina barn eller av hur barn och ungdomar beter sig. I allmänhet gör vi alla så gott vi kan.
Vi vuxna som är föräldrar kämpar på med att älska, ta omsorg om, uppmuntra, livnära och sätta gränser för våra barn. Det är ofta svårt och vi gör fel ibland. Men som tur är finns det ett utrymme att prova sig fram som förälder. Utan att våra barn tar skada för livet.
De allra flesta föräldrar vet faktiskt bäst vad som är bra för deras barn, och försöker leva därefter dessutom.
Men vi är inga maskiner, och våra barn är inga robotar som fungerar efter en mall.
En unge kan vägra att äta grönsaker och strejka på fotbollsplanen. Strunta i att göra läxor och att borsta tänderna.
Mina egna barn har gjort allt det där. De har, precis som nästan alla andra ungar, dessutom druckit litervis med läsk under en och samma kväll. De har varit uppe halva natten, hoppat över frukosten och varit uppkäftiga mot sina lärare.
Gör det mig och min man till dåliga föräldrar? Och vad ska en bra förälder göra i sådana lägen? Hota barnet? Muta barnet? Tjata sig blå? Vråla sig hes? Jag och maken har, precis som nästan alla andra föräldrar, gjort allt det där. Ibland har det fungerat, ibland inte.
Vad vi inte har gjort är att låta barnen svälta tills de äter upp sina grönsaker eller tvingat dem att spela fotboll. Vi har i stället curlat dem och varit inkonsekventa. Det är inget jag skäms över.
Tvärtom. Ett samhälle där barn inte kan bli bortskämda då och då, och aldrig kan driva igenom sin vilja, vill jag inte leva i.
Jag vill inte vara en förälder som är konsekvent i alla lägen. En sådan människa är i mina ögon absolut olämplig att ta hand om barn.
För att bli en tillräckligt bra förälder kommer man långt med att älska sitt barn förbehållslöst, försöka hålla sig medveten om sina egna brister och sedan göra sitt allra bästa.