"Mamma, du har lovat att vi ska bygga ihop fängelseön."
Nioåringens uppfordrande ton gör att jag inte kan argumentera emot, trots att jag inte alls kan minnas något löfte om legobyggande. Men lego är ju kul, så varför inte? Dessutom råkar jag veta att nämnda fängelseö redan är i princip hopbyggd. Det är bara några bitar som har lossnat. Så nog hinner jag ge honom en stunds kvalitetstid innan jag ska hänga tvätt, fixa lunch och sedan gå till söndagstjänstgöringen på jobbet.
Det börjar bra. Instruktionshäftet låg precis där det skulle. Fast det var inte ett häfte. Utan sex.
Nåja, det mesta är ju redan hopbyggt.
Jag ger mig i kast med en mindre del av byggnaden som ser i princip hel ut. Hittar rätt häfte och drar i gång. Inser att jag haft rätt. Det saknas inte många bitar. Kanske bara 20 stycken.
Bara 20 bitar. Att hitta. I ett hav av triljoners triljarders andra legobitar. Sa nån "nål i höstack"?
Letar 20 minuter efter en bit. Ger upp, ersätter den med en nästan likadan. Letar 20 minuter efter nästa bit. Ger upp. Nästa bit. Hittar den första biten! Plocka isär, sätta dit på rätt plats, bygga om. Leta nästa bit. Och så vidare.
Lunchen blev uppvärmd pizza från gårdagen.
Tvätten tvingade jag nioåringen att hjälpa till med. Det var det tråkigaste han nånsin gjort.
Själv hade han byggt ihop allt i de övriga fem häftena.