Som ny på orten och i ett nytt arbete finns det så många tillfällen att stifta bekantskap med människor jag aldrig träffat tidigare. Det inspirerar. Alla bär vi våra livsryggsäckar med oss i livet som har format oss och mejslat ut oss till de människor vi är. På gott och ont.
Igår, fredag, ringde en man som avslutade samtalet med att kalla mig; Apa! Han var dels inte nykter, dels ville han att jag skulle lyssna på hans svordomar och haranger över en politiker i staden som han inte gillade. När jag sa att jag gärna pratade med honom en annan dag, när han mådde bättre, så gav han mig ovan nämnda epitet. Förr i tiden gick jag mer igång på dylika kontakter än vad jag gör idag. Förmodligen har mannen i fråga inte ett så rikt och stimulerande liv om han sitter och dricker sig berusad på förmiddagen. Och hur ska man kunna tycka om andra och se varandras fördelar, om man inte mår så bra själv och kanske inte ens tycker om sig själv?
Jag är uppväxt i ett kristet hem med lagom portion kristendom. Mamma lyssnade gärna på högmässan på radion, medan pappa hellre gjorde något annat. Däremot pratade han sig varm för tio Guds bud.
- Om alla levde efter tio Guds bud, så skulle det se bättre ut i världen, var hans enkla men förmodligen helt korrekta analys.
Min farmor Klara däremot var strängt religiös. Högmässan i Morlanda kyrka var ett absolut måste varje söndag, året runt. Likaså att läsa katekes och bibel. De flesta bibelord och psalmer kunde hon utantill. När jag var liten fick jag absolut inte gå ut på långfredagen och juldagen. Klara var uppfostrad i stark schartauansk anda, hon gick alltid i svarta kläder med ett svart huckle på huvud. Vid fest bytte hon ut det svarta mot en vit blus, eventuellt med inslag av någon annan gladare färg, och på huvudet bar hon en vit spetssjal.
Schartaunismens lära satte länge sin prägel på Bohuslän, men idag finns det inte så mycket kvar mer än i de berättelser som lever från mun till mun. Till och med kvinnliga präster finns numera i Göteborgs stift, fast jag är inte riktigt säker på hur lätt det är att vara kvinna och präst just i det stiftet. När jag flyttade till Västerås 2001 och slank in i domkyrkan en söndag blev jag mäkta förvånad. I bänkraden satt biskop Claes-Bertil Ytterberg och njöt av en högmässa ledd av tre kvinnliga präster. Jag trodde inte mina ögon. Tre kvinnor på en gång! Jag hade aldrig tidigare sett en kvinna leda en högmässa. Med Claes-Bertil Ytterberg hade jag många och mycket givande samtal, både i jobbet och mer privat. En osedvanlig t sympatisk högre företrädare för kyrkan som jag bland annat intervjuade i samband med tsunamin. Som så vanligt är vid stora katastrofer, olyckor, terroristdåd och så vidare, så ställde vi också då frågan; Finns det verkligen en god Gud, när något sådant här fruktansvärt och oförklarligt kan hända?
Andra gånger kunde vi diskutera vilken kyrkans roll är när den numera inte är en statskyrka längre, varför alla är välkomna till kyrkan trots att man inte är medlem och mycket annat. Tillsammans kom biskopen och jag fram till att vara med i kyrkan är som att vaccinera sig. Förr eller senare kommer man att behöva det stöd, tröst och det ”utbud” som kyrkan erbjuder.
Om detta, och mycket annat, pratade jag i veckan också med kyrkoherden i Katrineholmsbygdens församling, Eva Karlsson, och kyrkans informatör Torgun Ekblad Frisk, när jag träffade dem för ett givande möte. Vi hann prata om kyrkans roll i samhället nu år 2011, hur kontakterna mellan kyrkan och Katrineholms-Kuriren fungerar, hur de tycker av Kuriren bevakar det de håller på med och mycket annat. Sedan sammanslagningen till en enda stor församling är det 90 personer som Eva Karlsson är chef över. Ett chefskap som är betydligt mer annorlunda än det uppdrag som kyrkoherdarna hade förr. Att tjäna Gud och förkunna läran, ska kombineras med att vara en modern chef.
Under några dagar i oktober gör biskopen i Strängnäs stift, Hans-Erik Nordin, en så kallad biskopsvisitation i Katrineholm. Då vill han bland annat besöka Katrineholms-Kuriren, vilket jag ser fram emot. Strängnäs stift är ett av de äldsta stiften i Sverige, från 1100-talet, och det ska bli spännande att höra hur biskopen ser på kyrkans roll i dag. Vilka utmaningarna är och hur kyrkan vill ta plats i samhället. Det finns flera beröringspunkter mellan kyrkan och en tidning. Vi vill båda behålla de trogna och också locka nya. En tidigare medarbetare sa en gång:
- En tidning ska vara som den gamla kyrkbacken. En naturlig samlingspunkt där man får veta vad som hänt.
På tal om tidningen och förändring så hoppas jag att du gått med i Läsarpanelen? Då kan du vara med och tycka till om tidningen och forma Katrineholms-Kurirens framtid. Just nu är ni runt 200 personer i panelen. Målet är minst 400, så har du inte anmält dig så snälla gör det på www.kkuriren.se
Trevlig helg! Själv berikar jag mitt liv med att ha kusinträff idag. Det gäller att ses medan man kan.