Jag satt i en vagn under jorden. Kanske lĂ„ter det obehagligt, men det var faktiskt utmĂ€rkt komfort dĂ€r nere. Relativt ljust, varmt och ganska tyst. Vagnen tillhörde nĂ€mligen Stockholms Lokaltrafik och jag fick Ă€ntligen pusta ut mellan plugg och pendling. Lite som nĂ€r man stĂ„r och vĂ€ntar pĂ„ grön gubbe, ni vet? Ett svart, fridfullt litet hĂ„l i dagens schema. Jag kunde âbara existeraâ en stund.
DĂ„ kom en tanke över mig. Den var helt ny. Jag antar att ögonblicket kan kallas för ett âaha-momentâ, Ă€ven om jag varken sa eller tĂ€nkte just âahaâ. Det som fick kugghjulen att börja snurra var tvĂ„ yngre skolkillar som studsade förbi i vagnen. De snackade om ammunition. Sedan skrattade de. NĂ€r jag av sammanhanget förstod att ammunitionen mĂ„ste höra hemma i nĂ„got datorspel, blev jag upplyst.
âVad lycklig jag Ă€r som föddes just i Sverige!â tĂ€nkte jag. âVilken himla tur att jag fĂ„r vara i en relativt fredlig zon mitt i den vĂ„ldsamma vĂ€rlden!â I landet utan krig. Landet dĂ€r vi inte Ă€r rĂ€dda, utan skrattar och leker nĂ€r vi pratar om ammunition. Landet som naturligtvis inte Ă€r perfekt, men som Ă€ndĂ„ har vissa strukturer som fungerar rĂ€tt bra.
Via en widescreenskĂ€rm kan jag se nĂ€stan hela vĂ€rlden. Jag ser eld. Jag dricker juice. Jag ser blod. Jag Ă€ter en banan. Jag ser förvridna förtvivlade ansikten. Jag rĂ€ttar till soffkudden. Jag hör boom, krasch, dĂ„n och vrĂ„l frĂ„n ett verkligt inferno nĂ„gonstans söderut pĂ„ klotet. Men kameramĂ€nnen mĂ„ste ha tonat ner âŠvolymen, för det Ă€r sĂ„ tyst. SĂ„ oĂ€ndligt lĂ„ngt bort frĂ„n mig. SĂ„ ofattbart overkligt. Jag vet vad som hĂ€nder men jag förstĂ„r inte.
Och sÄ skÀms jag för att jag strax blir glad igen, i mitt trygga land. Det hÀr Àr nog en fas i livet dÄ jag lÀr mig att uppskatta vad jag har. Och hemkÀr skulle jag vÀl vara Àven om jag vuxit upp i ett land dÀr bomber och granater Àr verklighet? Ja, tÀnker jag sen, klart att jag skulle! Klart att jag skulle tycka att mitt eget land Àr vÀrt att hÄlla fast vid. à tminstone till en viss punkt. Och jag skulle kÀnna mig stark och mogen efter all skit jag gÄtt igenom. Eller sÄ skulle jag vara förtvivlad och mÄ riktigt, riktigt dÄligt. MagsÄr? Paranoia?
Det vet jag inte. För jag har inte varit i den situationen. Och hĂ€r kommer mitt aha: Man kan aldrig, aldrig veta hur dĂ„ligt en annan mĂ€nniska faktiskt mĂ„r. Jag kan inte förstĂ„ en nyinflyttad flykting till fullo. Man kan inte mĂ€ta hur mycket en person behöver fĂ„ bo i Sverige. Ekon av bomber som fallit hörs inte lĂ€ngre. Ărren pĂ„ insidan kan vi inte se ens med röntgen.
Det insÄg jag, mÄnga meter under jorden. Först i den stunden förstod jag det med hela mitt hjÀrta. Jag hoppas verkligen att de som fÄr mÄnadslön för att vÀlja Sveriges nya medborgare har kÀnt samma sak och försöker tÀnka med hjÀrtat. Verkligen.