Svarta rubriker om mord, dråp, rån, dödsolyckor, bränder och drunkningsolyckor var mycket vanligt förekommande på tidningens förstasida under mina första år på Kuriren. Stor dramatik var det till exempel i Hälleforsnäs den 16 april 1973 när samhällets postkontor utsattes för ett väpnat rån. En ensam rånare hotade personalen och begärde att få pengar. För att understryka allvaret i sitt krav avlossade han två skarpa skott upp i taket med en armépistol.
I våningen ovanför befann sig fru Mary Pettersson i sin lägenhet. Hon hade tur som inte blev träffad. En kula gick nämligen igenom golvet, passerade vidare genom en stolsits i vardagsrummet och in i ett skåp där den blev liggande. Mary Pettersson hörde skotten, men vad som hänt förstod hon inte förrän ett par polismän knackade på och bad att få komma in.
Jag jobbade som polisreporter några år i början av 1970-talet, och i arbetsuppgifterna ingick att bevaka tingsförhandlingar vid Oppunda häradsrätt. Det kunde bli både långa och tämligen tråkiga arbetsdagar, men även här inträffade då och då sådant som piggade upp lite. Som till exempel den gången en äldre man var instämd till tinget för misshandel. Mannen, något av ett original i stan, var egentligen en snäll farbror, men några barn hade retat honom och han hade gett en av pojkarna en lätt dagsedel.
Farbrorn var ångerfull och väldigt nervös när han ställdes inför domarskranket, och han hade ingen advokat till sin hjälp. Men det behövdes inte den här gången, för vid slutpläderingen iklädde sig chefsåklagare Hans Thorson även rollen som försvarare.
När det här hände för ungefär 40 år sedan var det noga med att man uppförde sig korrekt i rättssalen, men den här mannen tog nog artighetspriset. När rätten efter en kort överläggning avkunnade domen, ett mycket lågt bötesbelopp för ringa misshandel, visade mannen sin oförställda glädje över det milda straffet genom att gå runt och nävtacka åklagare, nämndemän och rättens ordförande medan han bockade djupt.
Vad hade han egentligen väntat sig – att han skulle få skaka galler? Jag har i alla fall aldrig, varken förr eller senare, sett någon så lättad lämna rättssalen – efter en fällande dom.