I bokhyllan i svart trä finns mängder av foton, ett föreställer uppväxtfamiljen, sju syskon var de sammanlagt. Far var statare och vi bodde utanför Örebro på den tiden, minns han. Som 14-åring flyttade han med familjen till Fellingsbro. Det var tre kilometer till skolan och man fick gå till fots, sommar som vinter. Arne Mälman vill att vi tar allting från början.
- Jag var liten och klen på den tiden. Mamma fick binda bröderna med snöre runt handlederna så de inte skulle ge sig på mig.
I statarstugan fanns ett kök och en liten kammare. Där levde familjen tills far fick överta ett torp.
- När jag fyllt 15 år började jag arbeta som bonde, men det var dåligt betalt. Efter en strejk fick vi dock upp lönen lite.
Senare sökte han värvning i flottan, tanken var att bli sjöingenjör. I stället blev det nio månader på sjukhus, till följd av hudutslag. Året var 1938. Han fick sjukvederlag och började jobba som telegrafist. Kriget bröt ut och telegrafisterna kallades in. Resan bar av till Tyskland.
Var du rädd under kriget?
- Nej, inte ett dugg, jag hade ju ingen erfarenhet av krig. Men det var en jäkla sjögång och jag hade hytten längst upp på båten.
1940 började han på Radiobolaget, uppgiften handlade om att kolla apparater som skulle ut på flygstationer. 1978 flyttades han över till Rikspolisstyrelsen.
Ögonen lyser, Arne Mälman kommer ihåg årtal, namn, händelser som om det var i går. Att få ner allt är omöjligt. Vi tvingas hoppa.
- När jag gick i pension 1982 fick jag ett polisemblem. Jag ska visa det.
Det ligger inte där det brukar, i skåpet längst ner i bokhyllan.
- När man ska ha nåt annat kommer det fram.