I entrén möter en ljum, välkomnande känsla av nostalgiskt återseende upp. Den kommer med en pust av popcorn och varmkorv. Den blänker till i kulörta lyktor och tindrande ögon, rullar fram med ljudet av pampig storbandsjazz i trädkronorna.
Det är sommarens sista ryck. Så vi går på nöjespark. Kul! tycker apan i mig. Tills jag hör skriken.
Med dem blåser den ljumma känslan av välbehag bort i cyklonfart. I stället kopplas ett kalla kårars grepp om ryggraden. Apan kutar iväg och gömmer sig. I stället kommer haren.
Berg- och dalbanor har aldrig varit min grej. Att kastas fram genom hisnande loopar, snurras omkring hängandes upp och ner eller falla fritt från extrem höghöjd är inte min idé om att ha kul. Det är tortyr.
Fånigt, javisst. Det tycker också barnet i mitt sällskap. För hennes skull, och för att all logik talar emot harens alla protester, tar jag ett djupt andetag. Låter mig hissas 80 meter upp i luften i en gungande korg och får handsvett. Slungas omkring i en centrifug och mår lite illa. Blir översköljd och yr i en virvlande forsfärd. Kul?
Jodå! Och apan är tillbaka. Men vid det 116 meter höga tornet lägger den benen på ryggen igen. Där folk dras upp till toppen för att tjutande släppas mot marken i 110 km/h går gränsen. Någon måste ju vakta väskorna, och det är haren mycket bra på.