Anorexi förknippas ofta med unga tjejer. För killar är sjukdomen mer tabubelagd, därför kan de ha svårt att träda fram och söka hjälp, enligt Gunilla Atmer, enhetschef för Ätstörningsmottagningen i Nyköping, som sedan två år tillbaka öppnat filial i Katrineholm.
Hit söker sig ett 90-tal personer om året, nåra av dem är killar. Men hos pojkar är sjukdomen svårare att upptäcka, och mer tabubelaggd. Killar hanterar i högre grad än tjejer sina problem med hård träning, menar hon.
När Simon, 20, var 16 år, hamnade han utmärglad på akuten för att han inte hade ätit på över en vecka. Sedan han gick i femte klass har han lidit av ätstörningar, självskadebeteende och anorexia. I början var det utseendefixering ocf behovet av kontroll som fick honom att vilja testa gränsen för hur många dagar han kunde klara sig utan mat. Under pubertet och tonår plågades han av känslan av att inte vara något värd, att inte förtjäna någon mat, och måste kräkas upp den mat han åt igen, berättar han. Han gick upp halv fyra på morgonen för att göra sig i ordning framför spegeln, och var aldrig nöjd med sitt utseende.
- Varje gång jag åt något upplevde jag som ett misslyckande, säger han.
Samtidigt började han skära sig och bränna sig på armarna, och isolerade sig allt mer i sitt rum. Simon bollades mellan flera olika läkare på Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Katrineholm. Men de hade på förhand bestämt sig för att orsaken till hans anorexi var att han vuxit upp utan en närvarande pappa, och Simon ville inte bekräfta den förklaringen.
I dag kan han äta, men spår av självskadebeteendet och den gamla ångesten finns kvar. Äter han något, känner han sig tvungen att träna efteråt. Utseendefixeringen har i högre grad övergått i prestationskrav, berättar Simon.
- Att vägra äta var ett sätt att bestämma över kroppen, att ta kontroll över det jag kunde kontrollera, säger han.