Krönika: Jag ska säga det rakt ut. Allsång är inte min grej. Jag har svårt att förstå glädjen i att gå till en park någonstans och trängas med mygg och okända människor för att sjunga gamla utslitna sånger tillsammans.
Sitta och skråla kan vara kul på fest med kompisar som har samma musiksmak. Offentlig allsång vill jag inte delta i. Utom vid skolavslutningar, bröllop, begravningar och andra mer rituella sammanhang.
Men en allsångskväll ska ju vara något annat också. En föreställning med artister av olika slag som sjunger och spelar för publiken. Den delen av evenemangen kan också en allsångsskeptiker som jag finna värde i. Om det är bra vill säga.
Det man kan säga generellt om evenemang av den här typen är att de ska stryka medhårs och vara varierade. Rikta sig till ”alla” och inte vara ansträngande att ta till sig. Lättviktigt och snuttifierat kan man säga om man vill vara elak. Till för sådana som inte orkar lyssna sig igenom en hel konsert med samma artist eller band.
Men varför ska man vara elak när det handlar om något som många uppenbarligen gillar?
I dessa semestertider handlar mitt dagliga arbete mer om att ansvara för insändar- och debattsidorna i Katrineholms-Kuriren och att moderera läsarkommentarerna på kkuriren.se än att springa på konserter, allsångskvällar och konstutställningar.
Ett ämne som är flitigt debatterat bland läsarna är allsångskvällarna på Stora Djulö och i Stadsparken.
Publiken tycks uppdelad i olika läger.
Ett som är kritiskt till att Allsångskvällarna på Stora Djulö fått ekonomiskt stöd på totalt 50- 000 kronor direkt av kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S), särskilt som Dahlström har fattat beslutet om bidraget själv ”på delegation” och tagit summan ur kommunstyrelsens pott för oförutsedda utgifter.
Det finns mycket att säga om bidraget, som kanske inte behövs, och som väl borde ha utformats som en förlustgaranti och handlagts av kultur- och turismnämnden?
Ytterst få om ens något annat kultur- eller underhållningsevenemang i Katrineholm får bidrag i den här storleken. För den här falangen är det dessutom konstigt att evenemang som drar så mycket betalande publik och därmed genererar rejäla biljettintäkter, ska behöva ekonomiskt stöd. Detta om något borde ju bära sig ekonomiskt.
En annan falang är de överlyckliga. Tänk att det kommer kändisar till ”lilla Katrineholm”! I det här lägret finns en krypande tacksamhet mot arrangörerna och artisterna som bevärdigar Katrineholm med ett besök.
- Men hallå! vill jag skrika.
De får ju betalt. De här artisterna lever på att åka runt i landet och sjunga. Deras huvudsakliga publik finns inte i storstäderna, utan hos sådana som vi i Katrineholm. De gör oss ingen tjänst, de gör sitt jobb. Och varför skulle inte vi som bor i västra Sörmland "förtjäna" livekonserter med stora artister?
I den här allsångsfalangen finner vi också en vurm för att ställa upp. När det nu kommer kändisar till stan är det publikens plikt att besöka evenemanget.
En falang som är mycket intressant är jantelägret. De som tycker att allsången i Stadsparken på måndagar under namnet Äntligen måndag! är bäst. Och som upplever att Allsångskvällarna på Stora Djulö på något sätt är för mycket och kanske stjäl publik från andra, mer lokalt präglade kulturyttringar.
Så nu undrar jag: är allsång så harmlöst egentligen? I Katrineholm tycks i alla fall fenomenet röra upp starka känslor.