Den ena av makarna Johansson är "hårt hållen". Får inte gå ut och festa med kompisarna eller dansa. Den misstänksamma äkta hälften går systematiskt igenom kläderna i jakt på bevis på överträdelser mot "reglerna". Den övervakande och stränga parten i det äktenskap, som utgör centrum i handlingen, är livrädd att få sin heder och ära fläckad av maken.
Den underordnade maken tvingas att leva dubbelliv och att ljuga, och håller sig med vänner som peppar och uppmuntrar till att kräva sitt utrymme.
Folklustspel
Det hela skulle kunna vara hämtat ur en samtida romantisk kulturkrockskomedi om en ung kurdisk kvinna i Sverige. Men det är i stället folklustspelet Äventyr i koloniträdgården av Gideon Wahlberg, skriven under mellankrigstiden. Den förtryckta är familjefar och förtryckaren det klassiska "rivjärnet" till fru.
Att man skrattade åt sådant här på 30-, 40- och 50-talen var helt enkelt för att det var så befängt att kvinnor kunde förtrycka män. Vi svenskar har skrattat åt fenomenet i Åsa-Nisse-filmer och i lilla Fridolf-filmer och vi skrattar fortfarande åt det i någon mån i tv-serier som Svensson Svensson och Rena Rama Rolf.
Med detta i åtanke är det intressant att se Katrineholms Arbetarteaters iscensättning av Äventyr i koloniträdgården.
För regin står Pia Widlund som tillsammans med ett gäng hängivna amatörskådespelare har bearbetat manuset och mejslat fram en trivsam föreställning som bjuder på ett och annat gapskratt.
Gapskratt
Pjäsen driver inte bara med dåtidens könsroller, utan med också med snobberi och den spirande ungdomskulturen. Pjäsens skurk, Schärnhagen, som spelas av Morgan Hammarlund är inte bara fisförnäm och pretentiös. Han är också en jazzgosse.
I korthet handlar pjäsen om två familjer. Napoleon (Ove Nilsson) och Engla Johansson (Agneta Welander) och deras dotter Vera (Malin Magnusson), vars kolonistuga delar gårdsplan och brunn med familjen Blombergs sommarnöje. Blombergs består av makarna August (Roger Andersson) och Lina (Marie Magnusson) och sonen Bernhard.
Engla Johansson är en sträng och skenhelig streber, som alltså håller maken Nappe i herrans tukt och förmaning (tror hon). Parets söta dotter Vera har hon förmått att överge sin ungdomskärlek, grannpojken Bernhard till förmån för den fine Jonny Schärnhagen.
Frostigt till en början
I familjen Blomberg lyser lyckan, tack vare den förstående Lina som bjuder på bullar, kaffetårar och supar mest hela dagarna. Även om Nappe och August är vänner, är grannrelationerna ganska frostiga när spelet börjar.
Nappe och August har varit ute och svirat kvällen före, något som till varje pris måste döljas för Engla. Detta sätter fart på en lång rad förvecklingar som så småningom leder till en massa lyckliga slut.
På vägen dit har publiken fått vara med om släktträffar, skurkjakter, slagsmål, blodutgjutelser, svek, avslöjanden och förlåtelse.
Till skillnad från rollfigurerna är det ingen medverkande som gör bort sig, tvärtom! En av Pia Widlunds stora styrkor som regissör är att alla skådespelare ges utrymme att göra sitt bästa.
Ove Nilssons show
Men först och främst är detta Ove Nilssons föreställning. Som Nappe Johansson får han tillfälle att darra i hela kroppen av skam och rädsla, rulla med ögonen, böna och be, vara korkad och godhjärtad, barsk och mesig - allt med pondus och entusiasm. Publiken älskar honom.
Andra som gör strålande insatser är Agneta Welander och Göran Hellqvist. De båda tycks älska att stå på scenen, och har en fin publikkontakt. Roger Andersson gör en tung roll som Nappes sidekick, han är en arbetshäst som i stort sett är på scenen hela tiden.
En eloge också till dragspelaren Åke Lind, en klippa som ackompanjerar alla de välbekanta gamla sångerna som sprängts in i lustspelet.