I juni 2013 rasslade linorna och korgarna till för sista gången mellan kalkbrottet i Forsby och cementfabriken i Köping. En era var oåterkalleligen slut: nu skulle korgarna skrotas.
Några månader senare togs kablarna ner. Stolparna började rivas.
Kalklinbanans vänner såg på i förtvivlan. Alla försök att helt eller delvis rädda banan hade varit förgäves. Men en plan var redan satt i verket: att dokumentera så mycket som möjligt av historien åt eftervärlden.
– Vi tyckte att det var viktigt att dokumentera denna rika industrihistoria innan den försvinner helt och hållet, säger Eva Johansson i föreningen Kalklinbanans vänner.
Hon tog initiativet till dokumentationsprojektet, som stöds ekonomiskt av länsstyrelserna i Sörmland och Västmanland och involverar såväl ABF som flera privatpersoner. Projektet leds av företaget Wilund arkitekter och antikvarier AB, som ansvarar för insamlingen och sammanställningen av materialet.
Det består av en omfattande samling foton, filmer, dokument och berättelser. Mer finns fortfarande att hämta och massor av jobb återstår, berättar några av personerna som arbetar i projektet. Ingemar Andersson, till exempel, har ägnat ett år åt intervjuer:
– Tyvärr är inte så många som har arbetat på linbanan kvar i livet. Men jag har kunnat intervjua ett hundratal personer, barn och anhöriga till arbetarna, vilket blir en värdefull dokumentation.
Andra som på olika sätt deltar i projektet är Anders Ellner, som har arbetat "hela livet" på banan, Ingemar Carlsson, tidigare anställd vid Nordkalk, gruvarbetaren Arne Nilsson, förre ombudsmannen Hans Karlbom, filmaren och historikern Lars-Åke Holmgren, Arne Westberg i Österåkers hembygdsförening, och linbaneentusiasten och förre kommunpolitikern K-G Källerfors.
– Tanken är att vi ska skriva en bok utifrån materialet, en publikvänlig dokumentation av linbanans historia. Det är viktigt när man påbörjat en sådan här process som involverar så många ideella personer, att arbetet tas tillvara, visas upp och görs tillgängligt, säger Eva Johansson.
Och blir det ingen bok, ska materialet ändå komma allmänheten till del, försäkrar Lars-Åke Holmgren.
– Om Forsby kalkbrott ska beskrivas om tio års tid, kan vi i den här gruppen nog inte vara så behjälpliga. Vi är inte purunga, precis. Därför har vi föreslagit att allt material som samlas in ska placeras i ett offentligt arkiv, till exempel Eskilstuna kommuns.