När den tidigare fotbollsprofilen Sofia Sjöberg häromdagen delade SN:s artikel på sin egen Facebooksida om Lars Widerströms nådeansökan med de egna orden ”Denna människa får inte under några omständigheter släppas fri”, så var det många som reagerade och förstod vad hon gick igenom.

Fias egen pappa Peter, på sin tid även han en lokal idrottsprofil, föll offer för Widerströms kniv på Stadskällaren i Nyköping en marskväll 1994. Samme Widerström som sköt ihjäl en polis i Nyköping 2007.

– Jag minns att mamma väckte mig och sa att hon behövde åka till sjukhuset. Jag blev skjutsad till min moster och morbror. Min första tanke var ”tänk om pappa brutit benet, då kan han inte spela fotboll”..., minns Fia.

Artikelbild

| Sofia Sjöberg har sparat tidningsartiklar som rörde pappans död 1994.

Den då sjuåriga Sofia fick morgonen efter, i sällskap med sin då gravida mamma, ta emot beskedet om att hennes pappa inte fanns längre.

– Då blev jag superarg, sådant fick man inte skämta om. Så jag minns hur jag sprang ut och klättrade upp på en sten utanför lägenheten och satte mig och tjurade.

Drygt 25 år senare har Fia inga större problem att prata om det som hände hennes pappa, även om det går upp och ner.

– När jag tänker tillbaka tänker jag på min pappa, inte på honom (Widerström). Vissa dagar är jag tacksam att jag bara var sju år, så jag bara har glada minnen från pappa, vi hann ju aldrig ha några tonårsbråk, att pappa var en omtyckt person, att jag i stort sett är född på en fotbollsplan. Vissa dagar är jag förbannad över att det just bara blev sju år. Som jag förstått det var det som hände bara en slump, en olyckshändelse, att det blev min pappa.

Artikelbild

| Artikel ur SN från mars 1994.

Fia tror att allt som hände på sikt gjort henne till en ”katastroftänkande människa”, att det fick henne att bli vuxen tidigare än genomsnittet och mer självständig.

Hur känns allt i dag, som när du påminns om honom av andra människor som minns hur han var och såg ut?

– Det handlar nog om dagsform. Jag hanterade det nog lättare förr, jag blev mer blödig efter att jag fick barn, det väcker ju också mycket känslor. Jag var då i samma ålder som mamma när det här hände, vad skulle jag göra om det hände min sambo. Min mamma är en superwoman, i dag förstår jag vad hon gjort för oss. Och att ha världens bästa släkt och vänner gjorde det lättare, att vi fick ha en relativt normal barndom ändå.

Samtidigt som hon har pappan i ljust minne bevarad så blev traumat än större 2007 då Widerström begick polismordet i Nyköping, då Fia var 20 år och som vuxen hade mer lätt att förstå vad som hände. Hur allt vevades upp igen den där dagen då hon just hade spelat en fotbollsmatch ute i Enstaberga och då fick veta vad som hänt inne i Nyköping.

– Så även om vi inte är hans senaste brottsoffer så är det ingen man vill bo granne med. Han har förstört mitt liv.

Nådeansökan som nu skickats in har fått henne att söka efter information om vad det kan innebära och hur troligt det är att mannen som dödade pappan nu kan bli frisläppt igen.

– Första reaktionen var att jag blev förbannad, ”hur kan han ens få be om det?”. Så jag hoppas att det inte går igenom. Jag tycker att livstid är livstid – han har inget ute att göra. Han har inte sonat sitt brott, man kan vara ångerfull och människor kan förändras, men jag inte sätter så stort hopp till det... men jag hoppas att de som är insatta i det här tar ett klokt beslut.