Tyngd, självkänsla och genuin kärlek till musik. De orden kommer upp när man träffar Ellika Frisell och Rafael Sida. Vi gör det en av de där heta sommardagarna i den vackra och lummiga trädgården till ett torp i Österåker, någonstans mellan Katrineholm, Vingåker och Julita. Där hänger Ellika och Rafael på somrarna, när de inte är ute och spelar.

Folkmusikern och pedagogen Ellika Frisell är ett tungt namn inom svensk musik. Hon är ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien, och undervisar i folkmusik på Kungliga Musikhögskolan. Man skulle kunna fortsätta att rabbla upp formella meriter och prestigefulla punkter på hennes cv. Men hon är framför allt folkmusiker, som brukar sin fiol i alla möjliga kombinationer och konstellationer.

Rafael Sida är slagverkare och trummis, stadig medlem i Ale Möller band och flitigt anlitad som jazzmusiker och slagverkare i afrokubanska traditionen. Hans startade dock sin musikerkarriär i en helt annan tradition, i det mexikanska gruppen Tequila och senare rockbandet Bandido, som i början av 1970-talet hade mångmiljonpublik. Rafael Sida gjorde stora turnéer, tv-shower, mötte skrikande fans och såg rockstjärnelivets baksidor med droger och alkohol. Han ledsnade och kom till Sverige, där han hade vänner efter tidigare besök. I Sverige var det ingen som betraktade honom som rockmusiker. Hans mexikanska påbrå stoppade honom automatiskt i facket "afrokubanskt slagverk".

Artikelbild

världsmusiker_ts_140725_DRAGARE.JPG

– Men nu på senare år har jag börjat spela på trumset igen, säger Rafael.

Allt det där och en massa annat avhandlar vi medan stolar och bord flyttas runt mellan olika platser i jakt på skugga. Som till exempel hur Ellika, som kom från Stockholm hamnade i Delsbo på 1970-talet och började gå i lära hos spelmän.

Det var den gröna vågen ledde till att hon kom till Hälsingland och upptäckte den svenska traditionella folkmusiken.

– Det var en sådan häftig musik, svängig, intressant och polyrytmisk. Jag lärde mig att spela och dansa, och beslöt mig för att bli musiker och började utbilda mig till det.

Det gjorde Ellika först och främst genom att gå som lärling hos spelmän som Nils Agenmark och Päkkos-Gustaf. Det var en hård skola med oortodoxa metoder som bland annat omfattade att lära sig slå med lie medan spelmannen visslade låtar.

Parallellt med hennes egen utbildning till spelman vaknade lusten att själv lära ut.

– Jag blev sugen på att bli fiollärare och studerade vid SMI.

Den folkmusik Ellika mötte på 1970-talet var då fortfarande traditionsbunden.Nationalromantikens starka inflytande över den svenska kulturen hade bidragit till att konservera genren.

Ellika och hennes generationskamrater och musikerkolleger förälskade sig i folkmusiken, men ville spela den på ett nytt sätt med andra instrument än de traditionella. I band som Filarfolket och Den fule experimenterade de sig fram.

– Vi ställde oss frågan: om folkmusiken hade levat i obruten tradition, vad hade hänt då? Så vi skapade ett laboratorium och utsatte musiken för det den inte hade blivit utsatt för.

Det som var deras dröm finns nu med råge. Folkmusiken har blivit en genre som är en dialog mellan traditionen och det nya. Och intresset är stort. I dag studerar 36 studenter från hela Sverige och världen vid musikhögskolans folkmusikinstitution .

– Nu är det bruksmusik igen. Problemet är bara att finns de som vill använda folkmusiken som ett uttryck för något annat än musikalitet.

Det handlar om krafter som vill påskina att folkmusik skulle ge uttryck för någon sorts svensk folksjäl och att det bara finns ett homogent svenskt kulturarv som man kan använda för att stänga ute andra.

– Vi har ju alla en massa olika kulturarv inom oss, så fort man zoomar in på ett kulturarv så löser det upp sig, säger Ellika Frisell, som spelar med musiker från olika delar av världen och helhjärtat struntar i vilken världsdel musiken är skapad eller från vilket land en musiker kommer så länge det är bra.

Sedan i slutet av 1990-talet spelar Ellika Frisell tillsammans med Solo Cissokho, som är sångare och spelar kora, ett instrument som kallas den afrikanska harpan.

Deras samarbete rör sig i det musikaliska landskap som går under det lätt problematiska epitetet "världsmusik" och många vill gärna se det som ett "kulturmöte".

– Ett modernt sätt att göra symbol av musik är att kalla det för "kulturmöten". Solo och jag har aldrig träffats för att vi kommer från olika länder. Vi har bara velat spela med bra musiker. Han är en av mina starkaste spelkompisar. Det gör mig lugn i magen att spela med honom.

På senare år har duon Ellika, Solo utökats med Rafael Sida på slagverk. Förra helgen spelade de som ett av huvudnumren på Stockholm folk festival. I dag kan man se dem live i Katrineholm.