En doft av oljefärg möter oss när vi kliver in i konstnären Niklas Mularis ateljé i Torshälla. Längs väggarna finns stora tavlor med starka färger och mönster, precis som konstverket "Väggen och jag" som hänger mittemot gamla badhuset på Drottninggatan i Eskilstuna. Ovanför de nymålade väggarna är det också färgglatt, men i ett slumpmässigt virrvarr.

– Jag sprejade en tavla med billack men tänkte inte på att skydda väggarna först, säger Niklas Mulari med ett skratt.

Han målar sällan figurativt. De konkreta föremålen i vardagen ser han ofta som färg och form, och han tänker ut nya sätt att arrangera dem.

Artikelbild

Ett klot liknande det här, men 3,6 meter i diameter, finns i en rondell i Motala.

– Alla färger är lika fina, det handlar om hur man kombinerar dem.

Tre stora klot av stål finns i ateljéns ena del. Jag får lust att krypa in i det största och jag är inte den första. I en rondell i Motala står ett klot som är 3,6 meter i diameter som människor interagerar med.

– Vi fick tillverka det i tjockare stål eftersom folk tenderade att klättra på konstverket, berättar han.

Konstverket heter "Barnet med järnviljan" och bredvid står ett barn i naturlig storlek som försöker flytta det.

Artikelbild

Målning i oljefärg som Niklas Mulari skapade när han hade ateljé i Oslo Rådhus på ett stipendium.

– Folk brukar klä på barnet ibland, till exempel påskkläder till påsk, säger han gillande.

På ett bord finns skisserna till de två konstverk som ska placeras i rondellerna vid Talltullen i Katrineholm. Det ena föreställer ett barn som sträcker ut en tulpan. Verket är byggt av stora trianglar i olika vinklar.

Artikelbild

Målning i vinylfärg. "Jag använde vinylfärg för att få en matt effekt, den passar bra att placera bredvid något blankt" säger Niklas Mulari.

– Jag blev inspirerad av ett filter i bildbehandling, fast här blir effekten tredimensionell, säger han.

Vinklarna kommer att kasta skuggor så att verket ser annorlunda ut beroende på var man står och beroende på tid på dygnet. En ljuskonsult kommer också att se över vilken effekt belysningen ger. Verket är fem meter högt.

Artikelbild

Modell av barnet som ska stå i en av rondellerna vid Talltullen i Katrineholm. Leksaksbilen i bakgrunden visar hur stor statyn kommer att bli i verkligheten.

– Effekten blir mycket starkare i full skala, vinklarna blir så djupa. Nu när jag ser statyn gjutas inser jag hur stor den är, säger han och skrattar.

Barnet har en keps som pekar framåt och en tofs som pekar bakåt, och ett av tulpanens blad faller fram lite. De elementen var viktiga för att göra kompositionen intressant.

Artikelbild

Utsikten från ateljén. I fönstret en glad figur ritad för skojs skull.

– Det var faktiskt min son som stod modell, men barnet är en hen.

Det andra verket är en körsbärskvist, fyra och en halv meter hög och fyra meter bred. Kvisten är upp och ner som om den har fallit från marken. Kvistens knoppar är i olika stadier.

Artikelbild

"Färger har alltid varit tilltalande" säger Niklas Mulari som skapar målningar och offentlig konst.

– Kvisten är på väg att blomma ut, precis som barnet, säger han.

Körsbärskvisten knyter an till körsbärsträden i Talltullen. Han jobbar gärna med blommor, som den tio meter höga blåklockan som står i rondellen vid Lövåsen i Katrineholm.

Artikelbild

En del av körsbärsblomman som kommer att invigas den 25 augusti i en av rondellerna vid Talltullen i Katrineholm.

– Blommor är alltid vackra, även de fulaste, säger han.

Blåklockan är smidd i järn. De nya verken är gjutna i aluminium.

– Med gjutna verk har jag mer kontroll eftersom resultatet blir precis som mina modeller. Jag byggde modellerna härinne i frigolit, de räckte ända upp till taket och det var ganska skräpigt härinne, skrattar han.

Körsbärsblomman kommer att invigas den 25 augusti. Barnet kommer att invigas senare, eftersom gjuteriet har mycket att göra. Verken heter "Det lilla är det stora".

Niklas Mulari berättar att han känner större press när han skapar offentliga verk, eftersom de ska finnas kvar så länge.

– Jag funderar på om de verkligen kommer att passa in i miljön. Men när de väl är på plats är det som om de alltid har funnits där. De lever sitt eget liv, säger han.