Med tanke på alla helger och kalas under vår och försommar har vi satt ihop en god och lättlagad meny. Men det är alltid lika svårt att veta hur mycket det går åt av både mat och dryck. Därför är det bra med mat som man enkelt kan öka mängd i takt med att det kommer fler gäster, och som dessutom går att förbereda. En kall förrätt som står klar och monteras ihop precis innan servering är alltid bra. Vi har gjort en räkcheesecake med rostad kavring som serveras i små burkar eller glas, lite annorlunda och festligt. Bara att ta fram allteftersom gästerna kommer.

Bara ställa fram

Köttet kan man också förbereda, och du kan välja om du vill servera det varmt eller kallt. Häll på marinaden och gör en snygg topping när det är dags att ställa fram. Stekt sparris och en potatissallad kan också stå och vänta på att snabbt serveras. Vi har ramslök i potatissalladen, men den går att ersätta med ruccola eller spenat. Kladdkakor kan varieras i det oändliga. Vår variant är vit, toppad med jordgubbar och rostad mandelmassa. Så gott! Kladdkakor är lättbakade och är en riktigt bra avslutning på en festmåltid. Servera som dessert eller till kaffet.

Artikelbild

| Vårens alla kalas kräver god och enkel mat.

Håll maten kall

Recepten går utmärkt att använda även till en buffé. Satsa på några få rätter som kan bära buffén, som i det här fallet den marinerade fläskfilén. Sedan fyller du på med exempelvis ost, lax och annat som är gott och enkelt. Tänk på att inte låta maten stå framme för länge, vi brukar säga max två timmar. Ett bra tips är att lägga kylklampar under en plåt med en handduk för maten. Lycka till!

Både Kerstin och jag (läs Bitte) har tjuvstartat med flera vårkalas. Nyligen hos Kerstins har både herr och fru fyllt jämnt och det bjöds på trevligt söndagskalas, med både stora och små runt middagsbordet. Tallrikarna vid buffén fylldes i snabb takt, liksom stolarna runt middagsbordet. Alla tittade på varandras fat och någon röst i mängden sa: "Fanns det foccacia? Det såg jag inte". "Inte jag heller", sa någon annan. Det var nästan ingen som hade fått bröd. Det visade sig också att mitt fyraåriga barnbarn Winston var försvunnen, liksom labradoren Sixten. Strax fann vi dem båda under buffébordet, dolda av den långa duken. Emellan dem stod det stora fatet, som bara en stund innan var fullt med foccaciabitar, och gapade tomt. "Så där, nu är Sigge (Sixtens smeknamn) mätt ", sa Winston belåtet. "Han gillade brödet", förklarade han leende och fortsatte: "Först snodde han mitt bröd och det var då jag förstod att han ville ha mer. Så vi tyckte att det var bäst att vara under bordet. Nu är vi klara och allt är slut. Det finns inte mer". Och det finns inte mer att tillägga heller. Tur för Sigges mage att det inte var choklad och synd om gästerna som fick vara utan det väldigt goda brödet.