Hans Eriksson kisar i solljuset medan han joggar upp för backen som lutar ner från vattentornet i Laggarhult.
– När solen ligger på, som den kan göra längs åsen som leder mot Nyköpingsvägen, kan det bli riktigt tungt. Då är det skönt att ha jublet i ryggen, säger han och pekar mot kurvan som svänger av innan Malinbodaplan.
– Här brukar grannarna stå och heja på. Då gäller det att hålla sig för skratt när de skriker, säger han och ler.
I år springer han KK-joggen för 25:e gången. Han minns fortfarande de första tävlingarna, hur sträckningen slingrade sig ut mot Gatstuberg och Djulö.
– Jag föredrar banan som är i dag. Den går i stadsmiljö och fungerar bra med trafiken. Det blir betydligt mer folk längs banan när det är i staden, det blir en annan skjuts för mig som löpare.
Sedan fem år tillbaka är han också involverad i arrangörsarbetet.
– Jag, tillsammans med Kaik, ska se till att det står flaggvakter från starten hela vägen fram till Mariakyrkan, där tar DFK Värmbol över längs banan. Jag har även ansvaret för motorcyklarna, för- och efteråkarna under loppet. Sedan är det även ett pussel med bussbolaget, att vi kan hålla sams under loppet.
Hemma i Laggarhult hänger medaljerna från tidigare lopp på sonens rumsdörr. Hans Eriksson vänder på en av plåtbitarna och läser.
– 1992. 42,44 minuter. Det var en helt okej tid ändå.
I år hoppas han ta sig under 50 minuter. Men det är inte det viktigaste.
– Jag har aldrig haft speciellt mycket prestationsfixering när det gäller tävlingarna. Jag siktar på att springa KK-joggen varje år, sedan får jag se om det blir något mer lopp. Annars är jag ute mycket i skogen och springer. Jag orienterar också, säger han och förklarar att det är skonsammare för kroppen.
– Jag har gått ifrån asfalt mer och mer. Det nöter fruktansvärt på knän och leder. Jag har köpt en cykel också som jag trampar med i skogen. Men det är betydligt svårare att få tid för cykeln. Löpningen är lättare. Det är bara att ta med sig ett par skor och springa en runda.
Just KK-joggen passar honom perfekt.
– Jag har aldrig varit någon som har sprungit långa lopp, likt maraton. Jag tycker att milen är lagom. Det är enklare att träna till och det går också att pressa sig själv under loppet och se sig själv utvecklas genom åren.